onsdag 7 december 2016

1360 Julallergi och annat om julen

Jag har upptäckt att jag är julallergiker. Har känt av symtomen tidigare men inte så kraftigt som i år. På grund av Kents och mitt gemensamma intresse att lösa korsord, prenumererar jag på Allers som för det mesta har drygt trettio korsord att lösa i varje nummer. De är av olika svårighetsgrad. Jag brukar lösa de lätta och medelsvåra och Kent de svåra. (Bilderna i inlägget går att klicka större.)

Sedan fyra veckor tillbaka har Allers haft jultema i tidningen. Det har varit julbak och julgodis, julklappar – både som man kan göra själv och såna man kan köpa – och diverse julpyssel och juldekorationer i varje nummer hittills. Jag blir så trött och jag funderade allvarligt på vad de här sista numren då skulle kunna tänkas innehålla.

I det nummer som kom i måndags var det julbordet med gamla och nya klassiker som var på tapeten. Plus att man kunde sticka en vacker julig pläd och pyssla med julblommor. Och när jag läste sista sidan där det står vad som händer i nästa nummer, fick jag förklaringen till att det redan nu skrevs om julbordet. Det blir nämligen ett dubbelnummer, så där har man även tagit upp nyårsmenyerna. Lite positivt i det hela var att det skulle bli mer kryss än vanligt och att de skulle räcka hela helgen enligt tidningen.

Allergin yttrar sig så att det börjar klia och krypa i skinnet när jag ser alla tomtar och allt glitter i affärerna. För att inte tala om alla julsånger som man ständigt hör där. Det är roligt att ackompanjera ”mitt” lilla Luciatåg som ska framträda i Rönö kyrka på Luciadagen och höra barnen sjunga de gamla sångerna, men jag blir väldigt trött när jag lyssnar på samma sånger hos andra luciatåg. Ett i morgon i Mogata kyrka, ett på fredag när Sankt Ragnhilds gille ska ha julfest och ännu ett när SPF ska ha sin på måndag.

Kent är vegetarian och jag gillar inte att laga mat. Han lagar alltid maten till sig så det räcker åt mig också. Jag stöter till med lite kycklingnuggets eller fiskpinnar ibland eller ett par skinkbitar jag köpt som pålägg.Därför faller det mesta på julbordet bort för vår del. Jag är således helt ointresserad av hur man lagar Janssons frestelse eller griljerar skinkan.  I veckans nummer var det 43 ”unika recept” man kunde laga till julbordet. Tur att det fanns extra många kryss.

Eftersom jag brukar spela i kyrkan på jularna är vi också ensamma så vi har inga andra att ta hänsyn till än oss själva. Jag är heller inte mycket för städning så några extra grejor att damma än de som redan finns sätter jag inte fram. Jag har också blivit allergisk mot julrosor som brukar vara vackra några dagar och sen vissnar ner. Det blir inte någon sådan i år heller. Jag har mina pålitliga orkidéer som brukar hålla sig fina i några månader. Gran har vi bara haft några år när Mirren var liten.



Julklappar? Sedan Kent vägrade ta på sig en (dyr) tröja som jag (honom ovetande) köpte åt honom i 40-årspresent har jag aldrig köpt honom någon present. Jag köper det jag vill ha när jag vill ha och han köper det han vill ha när han vill ha det. Den ratade tröjan har dock kommit till stor användning på senare år till min glädje. Det är en islandströja som han numera gärna sätter på sig eftersom den är i hundraprocentig ull och varm och go.

Barnbarnen som inte leker särskilt mycket med leksaker längre, får var sin slant som de – efter julafton – kan gå och handla vad de vill för. Det brukar vara uppskattat. Så även om själva julallergin kan vara lite besvärande ibland så upplever jag ingen som helst julstress som man läser att många har ont av. Fast jag kanske ska våga ta fram mina röda IKEA-servetter till pizzan på julafton trots allergin… 


Han ser lite trött ut, tomten.

tisdag 6 december 2016

1359 Bloggvänsträff och julskyltning

På tisdagen sov jag ända tills klockan 8 då lilla Clarissa kom in och väckte mig med en kram innan hon skulle gå iväg till förskolan med sin pappa. Jag tog det lugnt på förmiddagen, packade och städade upp lite efter mig innan jag själv gav mig iväg till tunnelbanan för att träffa bloggvännen Eleonora.



Clarissa fyllde fem år i somras och älskar enhörningar. Här har jag förärats en sådan. Blomman som enhörningen ska äta på har Caspar gjort och satt dit. (Bilderna går att klicka större.)

Eleonora, som egentligen heter Kerstin, har jag känt sedan 2007 då jag började blogga. Vi har träffats flera gånger och har alltid lika trevligt och alltid lika mycket att prata om. Vi känner ju varandra väl efter alla år av bloggande. Som vanligt skulle vi träffas i NK:s foyé där det finns en soffa som man kan sitta och vänta i.

Jag kom i god tid så jag hann fotografera fönstren med NK:s julskyltning innan. Det är alltid lika spännande att se vad de hittat på. Jag blev inte besviken, tyckte att julskyltningen var bland de bästa jag sett. Det råder tydligen lite delade meningar om det, men eftersom flera fönster gick i musikens tecken med tomteorkestrar så slog det ju an en extra sträng hos mig. Det första fönstret hann jag inte fota eftersom det stod så mycket folk framför och tittade.


Här är tomteorkestern i full gång. Det är så många detaljer att det nästan är nödvändigt att klicka upp bilderna för att se allt.


Många tomtar har tagit sig upp från lägenheten i granens rot och klättrat upp på grenarna.


Snögubbarna bor tydligen i pepparkakshuset.


Den här bilden har jag snott som header. Jag är särskilt imponerad av istappslampan.


Underbart fönster med dansande snöflingor.

Vi hade inga särskilda planer för dagen utan tyckte att det bara var trevligt att göra sällskap i några affärer tillsammans. Jag skulle köpa lite smink på Åhléns och Kerstin skulle ha tag på lakan i grönt. Hon hittade fina på Hemtex och efter det hade vi tänkt gå och fika på Åhléns. Det visade sig vara helt knökfullt med folk på alla restaurangerna så vi fortsatte till Dea Axelssons där jag bara skulle "titta lite."

Hade tänkt mig en stickad tunika men det fanns inte. Däremot tyckte Kerstin jag skulle prova en tunika som jag själv inte tyckte var särskilt snygg. Men det visade sig att jag passade väldigt bra i den, så den köpte jag.


Tunikan är snygg till mina svarta byxor. Fast den ser inte så kul ut när den hänger på galgen. Men av vad jag såg i affären är det tydligen inne med lite folklore.

Vi gick vidare till Kafferepet på Klarabergsgatan där det fanns gott om plats nu när den värsta lunchrusningen var över. Kerstin tog en smörgås och jag en bakelse dagen till ära.


Min bloggvän Eleonora, alias Kerstin, är alltid lika piffig. 

Efter att vi suttit en dryg timme och pratat åkte vi tunnelbanan hem var och en till sitt. Jag hann öva piano en dryg timme innan barnen kom hem. Mirren skjutsade mig till tunnelbanestationen i Mälarhöjden vid sextiden, där jag tog tåget till Cityterminalen. Resan med Swebus gick som alltid helt planenligt och jag var hemma i Norrköping före nio där Kent stod och väntade med bilen för vidarebefordran till Mogata. Så nu är allting sig likt igen.

Tidigare inlägg om adventshelgen i Mälarhöjden kan man läsa här:

Adventshelg i Mälarhöjden
Första adventskonsert i Frustuna kyrka med kören Cantate.
Besök i årskurs ett och gitarrkonsert på Lilla Akademien.

söndag 4 december 2016

1358 Besök i årskurs 1 och gitarrkonsert på Lilla Akademien

På tisdagsmorgonen ringde mobilen klockan 5.30 och väckte mig eftersom jag skulle följa med Caspar och Casimir till Lilla Akademien, där jag skulle vara med Caspar hela dagen. Klockan sju på morgonen var vi iväg och var framme på skolan med bara några minuter till godo.

Caspars lektion började med en gomorronsång och sen fick alla barnen, var och en, läsa några sidor ur en liten bok för fröken. Man kan lätt tänka sig hur det blir i ett klassrum med 28 barn som ska stå i kö för att läsa. I synnerhet som fröken Margit var ensam lärare denna dag. Jag ryckte naturligtvis in omedelbart och agerade extrafröken  -  barnen fann sig med jämnmod i detta. Alla i klassen kan läsa bra så det var inte så svårt och det gick ganska fort.


Caspar läser sin läxa för fröken Margit. (Bilderna går att klicka större.)

Sen berättade barnen om vad de gjort under helgen och många hade varit på adventsbasaren på skolan som jag berättat om här. Skillnaden mot en vanlig skolklass och denna är att alla barnen försvinner med jämna mellanrum för att ha spellektioner. Fröken förväntas hålla reda på alla dessa tillfällen.


Barnen berättar om vad de varit med om under helgen som gått.


Caspar var bara glad över att mormor var med i skolan. Han var inte det minsta generad.

Timmen gick fort och rätt som det var, var det rast. Jag kikade ut som hastigast och tog några foton men återvände snart till den sköna värmen inomhus. Jag kunde dock hålla ett öga på barnen genom fönstret.


Lärarna är ute på rasten och vaktar.

Efter rasten var det bildlektion. Uppgiften var att rita av en gran på två kartongbitar och sätta ihop dessa. På grund av all musik på skolan har barnen bara 40 minuter bild i veckan. Alla hann inte med att få sin gran färdig på denna korta tid. På fritids i källaren på skolan kompenserar man som väl är denna brist - det såg jag på de många teckningar som hängde på väggarna där.




Bildfröken tittar på när Caspar klipper ut sin gran.


Så här fin blev den färdiga granen.

Klockan ett hade Caspar en oboelektion som jag fick vara med på. Det var mycket trevligt och Caspar kunde sin läxa ordentligt. När den var slut var jag med en liten stund på fritids dit Casimir hade anslutit sig. Det var bara att gå en trappa ner från entrén så var man där. En del av barnen var i mysrummet, en del pysslade i ett rum och Caspar och Casimir och några kompisar spelade spel.


Barnen spelar ett för mig helt obekant spel.

Eftersom Casimir skulle spela på avdelningskonserten för gitarr på kvällen, var vi tvungna att gå och äta på en pizzarestaurang i närheten före konserten. De fick var sin pizza som gick åt så när som på var sin liten tårtbit som jag glatt åt upp. Kände mig inte sugen på en hel pizza själv. 

Konserten skulle gå av stapeln i Träsalen, i samma sal som Caspar hade sin oboekonsert förra veckan. Som vanligt blev salen full av föräldrar och anhöriga som bistod solisterna med kraftiga applåder och hejarop.


Casimirs supporters på andra raden. Casimir hade dagen till ära låtit håret falla fritt, i vanliga fall är det knutet till en hästsvans.



Casimir, 9 år, spelar Bourrée av J.S.Bach på avdelningskonserten för gitarr på Lilla Akademien den 28 november 2016. 

lördag 3 december 2016

1357 Första adventskonsert i Frustuna kyrka med kören Cantate

På söndagen skulle Mirrens vän Johan, jag och alla barnen åka till Gnesta för att höra kören Cantate sjunga tillsammans med en barnkör i Frustuna kyrka. Musikgudstjänsten började inte förrän klockan fem så jag hade gott om tid att vara tillsammans med barnbarnen eftersom Mirren åkte hemifrån redan klockan ett.

Lissan, som fyllde fem i somras, har upptäck att man kan läsa ihop bokstäver, så det sysslade vi med en liten stund. Hon kunde alla bokstäverna utom å och ä som hon blandade ihop, men hon lärde sig snabbt dem också. Så jag klippte ut lite lappar med bokstäver som hon fick lägga ut och försöka läsa. Hon hade också fattat att man bara skulle ljuda när man läste, så det funkade fint.


Lissan och jag leker med bokstäverna vid köksbordet hemma i Mälarhöjden. Mirren tog bilden. (De går att klicka större.)

Spännande var också att titta på det lilla rådjuret som hade förskansat sig till ett hörn i trädgården. Det stod kvar länge innan det skuttade iväg. Jag vågade inte öppna fönstret för att jag var rädd att skrämma bort det, men bilden blev ganska bra ändå.


Det var nästan svårt att upptäcka rådjuret när det låg nere på marken.

Sen gav vi oss iväg, Johan, jag och barnen vid fyratiden vilket visade sig vara ganska sent eftersom det var svårt att hitta till kyrkan. Vi hann dock komma fram precis innan klockorna började ringa.

Mirren hade reserverat platser åt oss längst fram så alla såg och hörde bra. Det gick också bra att fota därifrån. Alla tre barnbarnen skötte sig exemplariskt under hela gudstjänsten - det var ju roligt när barnkören sjöng också.



Här sitter barnen i kyrkans barnkör tillsammans med kören Cantate strax innan musikgudstjänsten ska börja.


Det gamla fina altarskåpet är tillverkat omkring 1510 i Antwerpen.


Dags för kören att sjunga sin första sång. Mirren står som nummer två från höger.


Frustuna kyrka i Gnesta. Fotot från broschyren som låg i kyrkan.

Här kan man läsa om det gamla fina altarskåpet. Tror att det ska gå bra att läsa om man klickar upp bilden.

Jag gjorde flera inspelningar av körsångerna men fastnade för sången Tomorrow shall be my dancing day i arrangemang av Malcolm Pearce. Jag tycker den är underbar och man får ha överseende med att det är lite strul med noterna i början.



Kören Cantate sjunger Tomorrow shall be my dancing day i Frustuna kyrka i Gnesta första advent. 

torsdag 1 december 2016

1356 Adventshelg i Mälarhöjden

Även adventshelgen tillbringade jag i Mälarhöjden med Mirrfamiljen. Det var ju bara en vecka sedan jag var däruppe eftersom jag då ville vara med på Caspars oboekonsert på Lilla Akademien Den har jag berättat om här. Den här gången var det tre evenemang som drog.

På lördagen var det julbasar på Lilla Akademien och dessutom skulle jag få vara med på Casimirs orgellektion. På söndagen skulle Mirrens kör sjunga på en adventskonsert i Frustuna kyrka i Gnesta och på måndagen var det dags för Casimir att ha gitarrkonsert på Lilla Akademien. Jag skulle också passa på att träffa min bloggvän Eleonora på tisdagen innan jag åkte hem.

Mirrens goda vän Johan kom och hämtade mig på City-terminalen och tillsammans åkte vi till skolan för att sammanstråla med Mirren och barnen. Man serverade fika i matsalen med hembakat bröd och hembakade kakor som föräldrarna hade tagit med sig till basaren. Även utomhus hade man ett litet stånd med försäljning av diverse julsaker.


Massor av godsaker till försäljning i matsalen på Lilla Akademien. (Bilderna går att klicka större.)


Även utomhus var det full kommers.

Pojkarna hade fullt upp med att jämföra sina pokémonfigurer med varandra medan vi väntade. Klockan ett var det dags för Casimirs orgellektion som jag skulle få vara med på. Som lärare har han en av Sveriges förnämsta diplomorganister och jag lärde mig en hel del bara på den korta stunden jag var med. Mathias är även en duktig pedagog och dessutom mycket rar och trevlig. Jag gratulerar Casimir till att ha fått en sådan lärare.


Casimir, Vilgot och Caspar jämför sina pokémonfigurer.


Mathias visar Casimir hur man ska spela ett stycke.

onsdag 30 november 2016

1355 - Månadens Illustratör november 2016 - Rolf Lidberg

I mitt förra inlägg om Månadens Illustratör berättade jag om John Bauer. Han var ju berömd för sina troll. Det här inlägget kommer också att handla om troll skapade av författaren, konstnären och illustratören Rolf Lidberg.

Varje gång jag är i Stockholm hos barnbarnen försöker jag gå en sväng på Myrorna i Skärholmen. På deras barnbokshylla har jag gjort åtskilliga fynd, bland annat den här boken, Trolls, av Rolf Lidberg. En pärla för 15 kronor. Rolf Lidberg har skrivit många sagoböcker om troll och många har också översatts till andra språk som denna till engelska. Den handlar om vad trollen hittar på under de olika årstiderna.


Här har hösten kommit och farbror Ivan visar Mårten var älvorna dansar. (Bilderna går att klicka större.)

Rolf Lidberg var född 1930 i Medelpad och dog 2005. Hans trollböcker skildrar gammaldags liv vid Indalsälven innan denna byggdes ut. Till skillnad mot John Bauers ganska skrämmande troll är Lidbergs troll mycket mänskliga och snälla. Familjelyckan är fullständig med picknick och utflykter och mysiga måltider. Barnen arbetar glatt tillsammans med föräldrarna och övriga i trollbyn med att samla mat för vintern.


Trollfar har just vaknat upp i sin snödriva som han gick och la sig i när vintern blev för trist. Lilla Sara och hennes bror ger honom en knippa blåsippor.

Rolf Lidbergs stora intresse var botanik, särskilt orkidéer och svampar som man kan se exempel på i bilderna i boken. Han reste runt i Europa för att måla och rita av växtlighet och vistades också mycket på Sicilien. Här kan man gå in på hemsidan och läsa mer om honom.


Våren har kommit och Sara bygger kossor av kottar.


Nu är det sommar och Sara har hittat en orkidé som hon visar för farfar, farmor och mormor.


Hösten har kommit och alla hjälper till att fiska så att man har mat till vintern. 


Man plockar också bära för att sylta och safta. (Tycker nog att barnen sitter farligt nära stupet.)


Trollfar har tagit Mårten med sig för att hugga ner träd. Man behöver mycket ved för att värma sig under vintern.


På julafton är alla inbjudna till farmor som lagar risgrynsgröt. Det har hon lärt sig av människorna.


Sara har tagit med sig sin yngsta bror Wiggo för att titta på stjärnorna i vinternatten.


Sara vinkar adjö.

torsdag 24 november 2016

1354 Kör och oboekonsert

Hemma igen efter ett kort besök i Mälarhöjden hos Mirrfamiljen. Anledningen var i första hand att jag skulle vara med på sjuåringen Caspars oboekonsert på Lilla Akademien på måndagskvällen. På tisdagen var jag tvungen att åka hem igen eftersom jag lovat att repetera med en barnkör som ska ha en Luciagudstjänst i Rönö kyrka så småningom.

Jag åkte upp på söndagen och hamnade mitt i en körrepetition hemma hos Mirren. Kören skulle sjunga på en adventsgudstjänst påföljande söndag, som jag också kommer att få nöjet att lyssna till. Det blir nämligen ännu en helg i Stockholm, nioåringen Casimir ska spela gitarr på sin avdelningskonsert på skolan nästa måndag.


 Körrepetition hemma hos Mirren. (Bilderna går att klicka större.)

Det är alltid roligt att ha en anledning att åka upp och hälsa på barnbarnen. Det var några månader sen sist. Några timmar på måndagen hann jag i alla fall åka till Skärholmen och gå en sväng på Myrorna. Den här gången hittade jag några fina scarves för 15 kr styck och även några olästa barnböcker. De kommer så småningom att vara med i serien Månadens Illustratör.

Jag hämtade pojkarna på skolan och efter det sammanstrålade vi med Mirren och Clarissa på en liten thairestaurang - Full Moon - vid Odenplan. Lilla Akademien ligger ju på Norrtullsgatan så det är inte långt dit. Efter att vi ätit färdig var det dags att återvända till skolan där Caspar skulle spela oboe på avdelningskonserten för oboer.


Caspar, i konsertkläder och dito skor, har just repeterat färdigt.


Mirren med pojkarna före konserten.

Det hela gick av stapeln i Trärummet (av inredningen kan man se varför det heter så) och Caspar och hans lilla klasskamrat Rut spelade fint och helt rätt till ackompanjemang av en av pianisterna på gymnasiet. Det är inte så många på skolan som har oboe som instrument men konserten tog en dryg timme ändå. De äldre eleverna var fantastiskt duktiga - Gabriella t.ex. är med och tävlar om Polstjärnepriset.


Rut är Caspars klasskamrat och spelade sitt stycke perfekt.

Salen var fylld med förväntansfulla och mycket entusiastiska föräldrar och anhöriga och varje nummer belönades rikligt med applåder och hejarop. Clarissa, som i vanliga fall är ett yrväder med mycket spring i benen, uppförde sig exemplariskt och satt helt stilla hela tiden. Men så har hon också börjat spela oboe som sin bror.


Caspars supporters i Träsalen på Lilla Akademien.


Viktor, My och Gabriella som går på gymnasiet spelade Beethovens variationer över La ci Darem la Mano av Mozart för oboer och engelskt horn.



Variationer över ett tema av Mozart - La ci darem la Mano från operan Don Giovanni av Mozart. Viktor och Gabriella spelar oboe och My i mitten engelskt horn.

Nedan spelar Caspar Fine Knacks for Ladies av Dowland.

lördag 19 november 2016

1353 Besök hos ögonläkaren

Trots att det är lördag idag ringde väckarklockan redan klockan sex - väldigt tidigt för oss som brukar vakna först vid halv-åttatiden. Ögonkliniken i Norrköping hade några timmar öppet på lördagsmorgonen och jag fick komma dit på ett återbud.


Här kan man se det räfflade inlägget i det vänstra glaset i mina glasögon.

Anledningen till att jag var där var att för något år sen började jag se dubbelt då och då. I synnerhet när jag var trött och åkte bil. Nej, det berodde INTE på att jag festat. Jag kollade på nätet och såg att om man inte såg dubbelt på båda ögonen samtidigt så var det inte så farligt. Det var sånt som kom när man blev äldre.  Det gick ju bra att se som vanligt om jag höll för ena ögat.

Det blev dock ett abrupt slut för bilkörning för min del eftersom jag ibland såg två bilar i stället för en och dubbla mittenstreck bland annat. Det blev privatchaufför i fortsättningen och jag är mycket glad och tacksam att en sådan fanns till hands! Men så råkade jag tappa en skalm på mina vanliga glasögon ( jag har två övriga par, en för datorn och en för läsning) vilket föranledde ett besök hos min optiker i Norrköping. 

När jag ändå var där klagade jag över att jag såg dubbelt ibland och erbjöds omedelbart en synundersökning. En ung och trevlig optiker konstaterade att det kunde röra sig om en skelning som inte visat sig förrän jag blev äldre. Ingen optiker hade tidigare sagt något om detta.

Jag fick en remiss till ögonkliniken i våras och till en ortoptist - en person som är specialist på skelningar. Jag fick göra en massa prov och sen klippte Anita till ett raster i plast som hon satte fast i det vänstra glaset på glasögonen. Och som ett trolleri försvann dubbelseendet, som hade eskalerat den sista tiden, som ett skott. Jag har inte sett dubbelt sen dess.

Hon ville ändå att jag skulle undersökas av en ögonläkare på kliniken för att se "om det var något annat som kanske inte var bra" innan hon skickade glasögonreceptet till optikern. Istället för plastinlägget ska jag få rastret slipat i glaset och nya glasögon så småningom.

Det var det besöket jag var på idag. Tyvärr var det något annat som inte var bra. Det konstaterades att mitt synfält på höger öga var förminskat vilket berodde på glaukom eller grön starr, som man sa förr. Anledningen till att jag inte märkt något är att det andra ögat kompenserar för det försvunna synfältet. Om man inte får behandling för denna sjukdom leder det så småningom till blindhet. Det gör det i vilket fall som helst men det tar längre tid med rätt behandling.

Så om några veckor ska jag genomgå en laserbehandling och sen gå på kontroll regelbundet för att kontrollera trycket i ögat. Det är nämligen det höga trycket på synnerven som gör att denna förtvinar så småningom. Jag är mycket tacksam över att jag har fått diagnosen innan det blivit alldeles för sent. Hade inte min skalm lossnat så kanske jag fortfarande hade gått här och sett dubbelt och min glaukom hade förvärrats.

Jag skriver det här inlägget för att det kanske kan vara till nytta för någon som tycker sig ha extra besvär med synen ibland. Vänta inte för länge för att gå till en ögonläkare och bli undersökt!

torsdag 17 november 2016

1352 Elena Ferrante

Så har jag då äntligen fått rumpan ur vagnen och läst ut Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och Hennes nya namn. Att det dröjt så länge beror på att jag inte känt mig intresserad av att läsa en barndomshistoria (som det står i recensionerna). Skulle det vara något intressant att läsa om två barn i Neapel på 50-talet?


Bilderna går att klicka större.

Det var det! Det var längesen jag blev så fångad av en berättelse som den här och när jag hade läst ut boken började jag genast på nästa i serien. Hon har skrivit två till men de är inte översatta till svenska än. Den andra boken slutar med en cliffhanger, så det är möjligt att jag tar mig samman och lånar den engelska översättningen.



Det fattiga Neapel kommer så nära att man hör ljuden och känner matdoften från husen där familjerna, som kämpar för att överleva varje dag, bor. Det är inga långa beskrivningar av natur eller omgivning som Ferrante kostar på sig. Transportsträckorna är också mycket korta. Trots det är man helt uppslukad av händelserna och personerna som uppträder. De här böckerna är inte lika några andra jag läst och det var längesen jag fick en så stark läsupplevelse.



Jag tänker på att Elena Ferrante, den här fantastiska författaren som skriver under pseudonym, kunde ha fått nobelpriset i stället för Bob Dylan.Varför ge det till en popsångare när det finns så många duktiga författare runt om i världen. Vad är Dylans texter utan hans musik? Kanske bättre än de flesta popsångares texter, men värd ett nobelpris?



Hur lite Bob Dylan tycker nobelpriset är värt bevisar han ju genom att vägra komma till nobelfesten i Stockholm. Skyller på att han är uppbokad. Skulle tro att han tjänar mer på några spelningar än vad priset uppgår till. Jag kan bara hoppas att nobelkommittén tar sitt förnuft till fånga och låter den här utnämningen bli en engångsföreteelse. Annars är det stor risk att priset förlorar sin glans för alltid.