tisdag 17 januari 2017

1379 Nytt från Bonniers Veckotidning nr 3 1929

Det här numret av Bonniers Veckotidning kom ut den 13 januari 1929, alltså för drygt 88 år sen. Den innehåller som vanligt många artiklar av kulturell natur liksom noveller att författare som senare har blivit klassiker. Här finns t.ex. novell - Ett dygn -  av Cora Sandel, känd för sina romaner om Alberte. När hon skrev denna novell,  var hon 49 år, bara tre år efter sin debut som författare som kom efter hennes skilsmässa.


Omslagsbilden är gjord av den ungerske konstnären och illustratören André Szenes Dugo. (Bilderna går att klicka större.)

Reportage från resor och utställningar, från sportevenemang och om kungligheter förekommer nästan alltid. Einar Nerman är en flitigt förekommande skribent och, som skriver musik- och teater recensioner från London, där han var bosatt under den här tiden. Han illustrerar alltid sina artiklar från evenemangen med olika figurer, som ofta är karikatyrer. Jag har skrivit flera inlägg om denna fantastisk illustratör som jag länkar till efter inlägget.


Jag tyckte artikeln var rolig att läsa, eftersom han tar sådant avstånd från den moderna "jazzoperetten" så jag har förstorat den nedan. Jag tycker att den går bra att läsa om man klickar upp bilden.


Krönika av Einar Nerman.

Att resa på semester till franska eller italienska Rivieran hade blivit populärt hos de mer bemedlade svenskarna. En treveckors sällskapsresa till franska Rivieran kostade 1890 kr, i dagens penningvärde nästan 40 000 kr. Man undrar vilka som hade råd med en sådan resa?


Bild från gamla stan i Menton på den tiden.


Vy från hamnen i San Remo. Här ligger inga lustyachter för ankar. Hus högre än fyra våningar kan jag inte heller se.

Bilder och reportage från revy och teater finns nästan alltid med i alla nummer. Här är det revyer från Stockholm och Malmö som är på tapeten.


Det är också oroligt bland de svenska skridskoåkarna. Det har ryktats om att världsmästaren Gillis Grafström ska "lägga upp" men eftersom han tränar för fullt kanske man inte behöver sätta tro till ryktena.


Gillis Grafström på bilden högst upp.

Som vanligt visas sidor med mode. Både för vuxna och barn. Här några eleganta klänningar för kvällsbruk från Patou.





Och så här ska man se ut när man ska gå ut och promenera - även i januari tydligen.

Även små flickor ska vara fina. Här nedan "Tre små idéer för för flickornas bästa blåsa".


Undrar vad den tidens moderedaktörer hade tyckt om Polarn och Pyret?

På omslagssidorna är det alltid påkostade och flerfärgade annonser. Här från Hadar Schmidt som sålde skrivmaskiner.


Min farfar hade faktiskt en sådan skrivmaskin som jag fick skriva på när jag var liten.

Länkar till inläggen om Einar Nerman:

fredag 13 januari 2017

1378 Veckans Rubrik - Vintervila

Vintern är en skön årstid. I synnerhet när det inte vräker ner snö utan är så där lite lagom gråmulet och trist. Efter den obligatoriska dagspromenaden kan man med gott samvete sätta sig ner vid köksbordet med en kopp te, ett korsord eller en bok.


Mitt favoritträd, den lilla lönnen bidar sin tid. (Bilderna går att klicka större.)

Så här på landet är det total vintervila utomhus, åtminstone under dagen. De flesta av de unga familjerna som bor här, åker härifrån på morgonen och jobbar inne i någon av de närbelägna städerna. Barnen är i förskolan eller i skolan. Vi sover länge på morgonen och då har föräldrarna redan skjutsat sina barn till förskolan och själva åkt till jobbet. De äldre barnen har redan gett sig iväg till skolan.


Snipen ligger tryggt på innergården i väntan på sommaren.


Ett tag till dröjer det innan blomlådorna ska planteras med penséer.

De enda som man möter när man är ute och går är en och annan pensionär som är ute med sin hund. Idag mötte vi inte någon alls under vår nästan timslånga promenad. Vi har också upptäckt en liten skogsstig som mynnar ut på en väg där det sällan kommer några bilar.


På skogsstigen har ett träd lagt sig till vila tvärsöver stigen.

Tystnaden är total, inga fåglar hörs utom lätet från en och annan kråka. De enda djuren som vi ser är får i en hage, men de håller sig väldigt lugna och bräker inte när vi går förbi som på våren och sommaren. Trädgården har också lagt sig till ro och pockar inte på någon uppmärksamhet. Vintern är verkligen semester för en som inte tycker det är särskilt roligt med trädgårdsarbete.


Här på den lilla vägen kommer det bara bilar på sommaren.


En del av cigarrerna har kvar sina fröer. Här ska det växa tussilago om några månader.

Det är Anna som har hittat på ämnena för Veckans Rubrik i januari och som vi är några stycken som skriver om. Ämnena kan man se på högra sidan på bloggen liksom vilka som är med och bloggar om detta.

1377 Lösning på januariquiz 2017




Här kommer lösningenjanuariquizet 2017. Det var bloggvännen Hans i Hjo som mycket snabbt skickade in rätt lösning.  GRATTIS! Hans trevliga blogg rekommenderas varmt!


1. Viktor Rydberg - E. Tomten

2. Hjalmar Söderberg - A Doktor Glas

3. Vilhelm Moberg - D. Raskens

4. Pär Lagerkvist - B. Dvärgen

5. Harry Martinson - F. Nässlorna blomma

6. Strindberg -  c. Karlsson = Hemsöborna 

onsdag 11 januari 2017

1376 Januariquiz 2017

Dags för ett litet quiz nu så här i början på januari. I inlägget finns det sex bilder av berömda svenska manliga författare - ingen av dem lever idag. Det gäller att para ihop dessa med bilderna som också finns med i inlägget. Jag publicerar lösningen på först på torsdag här på bloggen även om det är någon som skulle gissa rätt omedelbart. (Alla bilder utom A, C och E från nätet. Flera går att klicka större.)



















































måndag 9 januari 2017

1375 Veckans rubrik - Att börja om från början

Att börja om från början innebär ofta  att man har misslyckats med något och är tvungen att göra om allting igen. Det kräver givetvis ganska stort tålamod och är inte särskilt kul. Som när jag förr i tiden skulle sy något plagg och naturligtvis sydde ihop tygbitarna fel när jag väl hade klippt till tyget. Och fick sprätta upp allt.


Eller när jag kämpat med att sy ett knapphål och en knapp i bakfickan till Kents nyköpta jeans för inte så länge sen och fick göra om alltihopa eftersom jag hade sytt knapphålet på fel ficka. Varför är inte alla jeans försedda med knappar på bakfickan förresten? Man lär sig av sina misstag så nu kollar jag noga innan jag syr ihop eller i något.

Men det som smärtade mig allra mest en gång i tiden var när jag kom till min pianoprofessor i Stockholm som tolvåring och verkligen fick börja om från början med mina pianostudier. Jag spelade upp några ganska svåra stycken, en vals av Chopin och första satsen ur Haydns D-durskonsert. Professor Boon bara suckade och gav mig i uppdrag att köpa Bela Bartoks Mikrokosmos till nästa gång och gav mig de två första styckena i läxa.


Jag slapp i alla fall den första delen och fick börja med den andra i serien.

Det var nybörjarstycken för barn. Jag var väldigt ledsen och tyckte dessutom gräsligt illa om musiken som var mer av det atonala slaget. Så småningom fick jag även svårare stycken att spela men det tog flera år att uppnå den svårighetsgrad som jag haft tidigare. Min vanliga pianolärarinna, som hade tagit med mig till honom, tröstade mig med att om han inte hade trott på mig skulle han aldrig velat ge mig några lektioner överhuvudtaget.

Ännu värre var det på mitt första jobb som bankaspirant. Jag hade lärt mig att skriva maskin och fått ett jobb på Rembursavdelningen på Skandinaviska Banken i Göteborg. Mitt jobb var att skriva ut brev som höjdarna kom med någon timme före dagens slut. Då var det bråttom att få iväg det. Det var på den tiden man skrev på skrivmaskin. Jag skrev väldigt fort men ofta blev det fel.

I vanliga fall kunde man rätta till felen med Tippex men inte här på Rembursavdelningen. Det fick inte ens ANAS att man skrivit fel hur bra man än fixat det med Tippex. Bara att börja om från början. Jag blev efter en tid förflyttad till ett lokalkontor i Alingsås där jag slapp skriva maskin. Fortfarande vet jag inte vad en remburs är för något.

Man kan ju undra hur våra nyanlända svenskar känner sig när de får börja om från början med allting i sitt liv när jag upplevde de här incidenterna som smått traumatiska och kommer ihåg dem efter så många år. Att lära sig ett nytt språk, nya lagar och regler, nya koder i umgänget mellan människor måste vara oerhört påfrestande för både kropp och själ.


Ett inlägg om professor Gottfrid Boon kan man läsa här.

Vi är några stycken som skriver varje vecka över ett givet tema under namnet Veckans Rubrik. Ämnena för januari månad har Anna hittat på och vilka som deltar är listade till höger i bloggen. 

söndag 8 januari 2017

1374 Intermezzo

Jag såg Intermezzo,  filmen som lanserades 1936 och är lika gammal som jag, för någon vecka sedan på TV. Filmen regisserades av den mest kända regissören i i dåtidens Sverige, Olof Molander. På rollistan stod sådana  namn som blivit  berömda för eftervärlden, Ingrid Bergman, Gösta Ekman, Inga Tidblad och Hasse Ekman. Den lilla flickan spelades alldeles utmärkt av Britt Hagman. Jag var framför allt nyfiken på den store Gösta Ekman eftersom jag inte sett honom tidigare i någon film. (Samtliga bilder har jag hittat på nätet.)


Ingrid Bergman och den äldre Gösta Ekman på bioaffisch

Detta var Ingrid Bergmans debutfilm som gjorde att Hollywood fick upp ögonen för henne och att hon lämnade sitt hemland för Amerika. En ny film med samma namn och handling gjordes 1939 med Leslie Howard i den manliga huvudrollen. Den blev genombrottet för Ingrid Bergman i Amerika.


Regissören Olof Molander är uppenbarligen förtjust i de bägge skådespelarnas profiler eftersom de ofta fotograferas i denna pose.

Handlingen är inte särskilt spännande. Den världsberömde violinisten Holger Brandt förälskar sig i sin dotters pianolärare - Anita Hoffman som spelas av Ingrid Bergman - och lämnar sin fru Margit - Inga Tidblad - och sin son - Hasse Ekman - och lilla dotter Anne-Marie - Britt Hagman - för att åka världen runt med Anita, som nu blivit hans ackompanjatris. Ingrid Bergman var bara 21 år vid den här tiden så hon var relativt okänd. Gösta Ekman var 46, även om han såg äldre ut med den svarta sminkningen kring ögonen.


Violinisten vill ha med den duktiga pianisten Anita som sin ackompanjatör och förför henne efter en supé med champagne på Royal. Scenen är Skeppsbron nedanför slottet.

Jag har hittat några gamla recensioner från premiären på Röda Kvarn i Stockholm. C. B-n. i Dagens Nyheter skriver:
"Men är kvaliteten den första egenskap man lägger märke till hos filmen så märker man också att denna habilitet snart förvandlas i habil tråkighet --- det finns inte ett överraskande moment i filmen -(jag protesterar mot detta eftersom en olycka i slutet kommer mycket oväntat och chockartat) -, ingen kvickhet som överrumplar, ingen själ som djupnar och förvandlas." Trots denna recension blir filmen en stor framgång.



Ännu en av många bioaffischer...

Robin Hood i Stockholmstidningen skriver: "Huvudrollen spelas av barnen --- sonen Hasse Ekman, en svensk flicka och en tysk. Det vittnar inte minst om regins kvalitet att dessa 'barn' äro utmärkta, så äkta som möjligt." Han tycker vidare att Ingrid Bergman skildras som en "renhårig, tapper flicka, världsklok genom intuition". Gösta Ekman har en svår roll, tycker han också, som inbjuder till teatraliskhet men det är väl något som kanske utmärker världsberömda violinister, summerar han.


...och ännu en.

I en kommentar från Svensk filmografi står det att inspelningen blev mycket besvärlig eftersom man måste anlita tre violinister för att Gösta Ekman skulle agera som violinist. En vänsterhand med fingrarna på strängarna, en högerhand till stråken och en violinist - Charles Barkel - till själva musiken. Ledmotivet var Intermezzo av österrikaren Heinz Provost.

Jag kunde dock inte låta bli att jämföra den tiden med vår. Hälsnings- och avskedsorden var alltid "goddag - godda" och "adjö - ajö". När kom bruket av att säga "hej" när man träffas och "hej då", när man går sin väg? När jag växte upp var det mest "tjenare" och "tja" som man sa när man träffades. Kommer inte ihåg vad man sa när man gick sin väg.

Man duade inte sin mamma och pappa. Det blev mycket "pappande" och "mammande" i filmen. Föräldrarna sa heller inte "jag" om sig själva i samtal med barnen. Själv började jag inte säga du till mina föräldrar förrän jag var myndig och min bror duade aldrig föräldrarna även om de sade "du" till honom.

Det är ett evigt rökande genom hela filmen. Ingen hänsyn tas till barnen hemma - herrarna röker som borstbindare och blåser röken i ansiktet på damerna utan någon som helst hänsyn. Däremot röker ingen av damerna även om det förekom ganska ofta i verkligheten.

Damerna är elegant klädda, även till vardags, Inga Tidblad med ett spetskrås om hals och ärmar, som skulle passat en storman på 1600-talet och den lilla flickan i liten dräkt med plisserad kjol. Hembiträdet är förstås klätt i den vanliga uniformen, vitt förkläde över smårutig klänning.

På lilla Anne-Maries födelsedagskalas är inga barn inbjudna. Sällskapet kring bordet består helt och hållet av vuxna personer. Anne-Marie är väluppfostrad och skålar högtidligt med alla gäster i tur och ordning. Med ett vanligt glas som man förmodar innehåller saft. Hon är lydig och går genast och lägger sig själv utan godnattsaga så fort hon får tillsägelse.

Det som dock förvånar mig mest är att doktorn på sjukhuset, där lilla Anne-Marie svävar mellan liv och död, bara vill tala med "professorn" inte med mamma som står utanför och är ytterst orolig tillsammans med sin son och några andra vänner. Hon får inte följa med in för att få veta hur dottern mår - bisarrt när man vet att den berömda violinisten bara har varit hemma sporadiskt de senaste åren och det är mamman som hela tiden haft ansvaret för barnen.


Även ett frimärke gavs ut med motiv från scenen från Skeppsbron. 

Filmen går att se på SVT Play tills onsdagen den 1 februari. Digitala Filmarkivet har en sajt där man kan läsa mer om filmen här.

fredag 6 januari 2017

1373 Jalil på Stinsen

Vår målarkompis Jalil från Afghanistan har utställning på Stinsen, biblioteket i Söderköping. Han har tidigare mest tecknat bilder med blyerts och kol - det var svårt med dukar och färger i Afghanistan. Men han har ritat sen han kunde hålla en penna i handen berättar Helena, mamman i familjehemmet där han bor.


Jalil har vernissage på Stinsen, biblioteket i Söderköping, lördag 7 januari. (Bilderna går att klicka större.)


"Mamma Helena" och Jalil på Stinsen i Söderköping.


Tavlor och teckningar är uppsatta på svarta vepor av papp. Kent tog fotot.

Jalil berättar, både i tecknade bilder och i ord, om hur han och hans familj flydde från Afghanistan. De flydde först till Pakistan, där människosmugglarna, som de betalt vägrade att ta med hela familjen över bergen till Iran, då de inte trodde att mamman och småsyskonen skulle klara av det. Jalil och hans pappa började vandra över bergen till Iran, en vandring som var mycket strapatsrik och som Jalil skildrat i flera teckningar.


Jali är trött och vill inte gå längre, men hans pappa pekar på vad som kan hända om han inte fortsätter. Kent tog fotot.


Jalils lillebror, som han saknar mycket.


Jalis hemby. Målning i akryl.

De tar sig genom Iran och kommer så småningom fram till gränsen mot Turkiet där bilar väntar på dem. Jalil och hans pappa placeras i olika bilar och han förlorar där kontakten med sin pappa. Han berättar om färden genom Turkiet och båt över till Grekland och sedan vidare upp genom Europa tills gruppen med ungdomar kommer fram till Malmö. Där sätter smugglarna dem  på ett tåg till Norrköping och försvinner.


Många av målningarna har mörka färger och mardrömslikt innehåll med minnen från det förflutna i Afghanistan.

  
Ett av det bästa porträtten enligt min mening.

I Norrköping är det ingen som möter dem. Men en av ungdomarna som är med vet att de ska bege sig till Migrationsverket. Jalil talar lite engelska, förutom dari som han talar i Afghanistan, och kan göra sig någorlunda förstådd. Han placeras först i ett boende i  Norrköping och därefter i Östra Ryd i några månader innan han kommer till familjehemmet i Söderköping och till "mamma Helena" som han kallar henne. 


Jalil som tolvåring med en sköld som han gjort av gamla plåtburkar. Kent tog foto.

Vi i gruppen Söderköpingsmålarna (Tidigare Måla i Söderköping), där Jalil numera ingår, har lärt känna honom som en trevlig kille som alltid är vänlig och artig. Han har även lärt sig mycket svenska på mycket kort tid! 

Jalil längtar mycket efter sin familj, sin mamma och sina småsyskon som fortfarande är kvar i Pakistan. Pappan vet han fortfarande inte var han finns. Jalil tycker att det bästa med Sverige är att det är lugnt här och att han får vara som han vill. Här är det ingen som lägger sig i hur och vad han målar och tecknar eller hur han går klädd.


 Ännu fler alster på bordet. Kent tog fotot.

Han ser fram emot att börja i den förberedande gymnasieklassen på Nyströmska gymnasiet i Söderköping för att så småningom komma in på det vanliga gymnasiet. Kanske blir det då estetiska programmet på De Geergymnasiet - för helst av allt vill han rita och måla i framtiden och att få ett yrke där han kan utöva sitt måleri.

tisdag 3 januari 2017

1372 Nyårsafton 2016

För vår del blev det en mycket stillsam nyårsafton med skogspromenad på förmiddagen och nyårsbön i Sankt Laurentii kyrka på kvällen. Den främsta anledningen att vi åkte iväg de 10 kilometerna in till Söderköping var att Sankt Anna Vokalensemble skulle sjunga under nyårsbönen. I kören ingår nämligen både min bror Gunnar och min svägerska Anne Sophie samt mångåriga vännen Marianne alias Bloggblad.


Sankt Anna Vokalensemble väntar på att nyårsbönen ska börja. Nytt ljusspel i Sankt Laurentii kyrka lyser upp med olika pastellfärger. (Bilderna går att klicka större.)

Hon hade berättat att kören skulle sjunga den sång som hon skrivit texten till och som är min favorit, nämligen Himlen kommer så nära. Den kan man höra på videoklippet i slutet. Tyvärr fungerade inte mikrofonen så det första solot, som Yrsa sjöng, hördes knappast alls.


Den vackra julkrubban.

Kvällen var varm för att vara i slutet av december och en hel del människor hade kommit till kyrkan. Kören sjöng vackert och avslutade med den underbara All Bells in Paradise av John Rutter.


Gunnar och Bernt som också ingår i kören kom inte med på fotot. Min vän Marianne längst till höger och Anne Sophie i mitten. Kent tog bilden.

Efter nyårsbönen gick vi till Rådhustorget där det var nyårsfirande på gång med ljusinstallation och sång och musik. Det blåste dock så hårt att alla ljusinstallationens marschaller hade slocknat så det blev ingen bild från installationen. Däremot tog jag ett foto på Östergötlands nya stjärnskott i pop-branschen, Elsa Göransson, när hon sjöng en egenhändigt komponerad låt till ackompanjemang av sin gitarr.


Rådhuset vackert upplyst. Kent tog bilden.


Elsa Göransson sjunger till eget gitarrackompanjemang. Gerd Aronsson till vänster har just hälsat välkommen. 


Himlen kommer så nära med text av Marianne Bokblad och musik av Bo Wastesson. Solot i början hörs knappast alls tyvärr eftersom micken strulade.