tisdag 7 oktober 2008

Short Encounter



Bilden överst: Mirren och Lillmirren på väg hem från tunnelbanan. Underst: familjens hus i Stockholm. Bilderna går att klicka på och få större.

När jag klev på bussen förra veckan (eller var det för fjorton dar sen – tiden går så fort) för att hälsa på Mirren och Lillmirren i Stockholm var ALLA platser upptagna. D.v.s. det satt personer på alla fönsterplatserna. På den lediga platsen bredvid sig hade han eller hon lagt så många tillhörigheter som möjligt för att markera att här var det minsann ingen idé att sätta sig ner för någon inkräktare…

Jag försökte spana in någon ensam äldre dam som kunde ha förbarmande – men icke. Bara ungdomar så långt ögat kunde se och en och annan ensam gammal farbror. Nästan längst bak fanns det dock två tomma platser.

Visserligen stod det en gul plastbag under stolen vid fönstret och i nätet på stolen låg det en tom, röd Coca-Colaburk. Eftersom jag ju var tvungen att sitta någonstans, slog jag mig därför ner där på stolen närmast mittgången. Jag knäppte lydigt på mig säkerhetsbältet, för det hade jag hört att man ska ha på bussar numera…

Efter några minuter kom han, som var ägare till Coca-Colaburken och plastbagen tillbaka. En starkt tobaksdoftande man i obestämbar ålder med stripigt, grått hår som hängde ner till kragen, slokande mustasch och svart skinnpaj.

Han försökte tränga sig förbi mig, som var fastsatt i bältet, med så lite beröring som möjligt, sjönk ner på fönsterplatsen och öppnade omedelbart sin andra Coca-Colaburk. Av doften som spred sig insåg jag omedelbart att det inte var Coca-Cola, utan starköl… Har inte sett sådana små röda buttiga ölburkar förr, kanske var den importerad.

Min bänkgranne tittade ihärdigt ut genom fönsterrutan och jag läste pliktskyldigast i min medhavda pocketbok. Man flyttar inte på sig bara för att en karl dricker starköl och luktar tobak…

Vid Nyköpingsbro hade bänkgrannen tömt sin tredje burk och måste ge sig iväg längst bak i bussen i ett ärende. Han krånglade sig förbi mig igen och när han kom tillbaka hade jag lyckats lösgöra mig från mitt bussbälte och släppte förbi honom utan svårighet.

Jag knäppte på mig bältet igen och sa lite urskuldande att jag trodde att man var tvungen att ha bältet på sig på bussar nuförtiden. Grannen fnyste och berättade att det var man inte tvungen att ha. ”Sjöl” skulle han aldrig i livet sätta på sig något sådant, sa han.

Jag, som är intresserad av språk och dialekter, kunde förstås inte hålla mig.

- Jaså, du är norrman? frågade jag.

Det var inledningen till en mycket animerad konversation som räckte hela vägen upp till Stockholm ända tills vi steg av vid Cityterminalen.

Han berättade att han ursprungligen kom från Bergen men hade bott i Sverige sedan 1969. Han hade varit busschaufför, men körde numera långtradare på Europa. Det gav bra med pengar, sa han. Han skulle pensionera sig om några år och då skulle han köpa en stor husvagn och ställa upp den på kompisens parkering nära Barcelona.

- Tänka dig, sa han glatt, tretusen för ett helt år. Och så slipper man den dj-a snön.

Jag undrade försynt om det inte skulle bli lite trångt men fick veta att det fanns husvagnar på 40 kvadratmeter. Han var egen företagare också, berättade han vidare. Hade just inköpt två lastbilar à 1,3 miljoner styck. Jag undrade vilket märke.

- ”Man” förstås, sa han. Den har ligghytt på 1,35 m. Tänk dig, det är som att sova i en dubbelsäng.

Sånt tänker man inte på – att långtradarchaufförer måste sova över i sina bilar…

Jag berättade att jag varit och hälsat på Mirren i Peking där hon jobbade och forskade vid det stora svenska bilföretaget där under ett år. Vi hade fått en hisnande upplevelse när vi provåkte en alldeles ny lastbil med en fullkomligt dödsföraktande kinesisk chaufför vid ratten, på en särskilt besvärlig hinderbana.

Vi diskuterade bland annat polisens intresse att lurpassa på vanliga hederliga samhällsmedborgare som körde några kilometer för fort istället för att ta fast de svåra brottslingarna samt ”kärringarna” i kungliga huvudstaden som helst ville förbjuda all biltrafik.

Jag talade om att jag åkt fast för fortkörning.

- Du skrev väl inte på, frågade han tvärt.
- Det är klart jag gjorde, sa jag. Dom hade ju laserpistol.
- Du är inte klok. Skriv aldrig på något papper! Erkänn aldrig att du har kört för fort! Låt det hellre gå till domstol. Det blir billigare. 1800 kr i stället för 4000!

Det företag som han körde för, kanske betalade rättegångskostnaderna. Vad vet jag…

Vi diskuterade Italien. Han talade lyriskt om vilken skönhetsupplevelse det var att se det italienska landskapet breda ut sig framför vindrutan just när man passerat Brennerpasset.

Vid femte starkölen anförtrodde han mig att det var på upphällningen mellan sambon och honom. Hon ville absolut inte följa med honom och bo i husvagn i Spanien. Hon ville hellre stanna kvar på gården, som han köpt, med sina hundar. Vi diskuterade äktenskapets för- och nackdelar en stund innan vi kom in på ämnet alkohol och bilkörning.

- Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köra bil efter att ha festat en natt, sa han. Det är därför jag har lämnat ”jaggan” hemma. Ska till en kompis och ha kul över helgen.

(Aha, han hade en Jaguar också. Jag kunde inte med att fråga om den var ny eller begagnad.)

Jag berättade för honom att min dotter och mitt lilla barnbarn skulle möta mig vid Cityterminalen och han blev mycket förväntansfull och hoppades få träffa henne och hälsa på henne.

Besvikelsen blev stor när ingen dotter stod och väntade vid trottoaren. Han tryckte sitt visitkort i handen på mig – han hade ett företag som inredde lastbilar (visste inte att det fanns sådana - det var nog sant med ”jaggan” och lastbilarna som han köpt också) och bad mig eller henne ringa honom om vi kände för det…

Efter fem minuter tog jag upp mobilen och slog Mirrens nummer. Hon kom just då ut ur ingången till terminalen. Hon hade stått tio meter ifrån mig hela tiden...

Lillmirren har lärt sig skratta på dagis. När han satt i vagnen på vägen därifrån vände han på huvudet då och då, tittade på mig och skrattade högt… Man kan läsa mer om hans och Mirrens öden och äventyr här.

Det blev en kort visit eftersom Mirren samma dag hade blivit kallad till Linköping dagen därpå efter lunch, p.g.a. av att hennes handledare hade fått ett återbud av en annan doktorand…

12 kommentarer:

Bloggblad sa...

Hehe... folk är inte alltid vad man tror att de är...

Himla fint hus, sånt har jag alltid velat bo i, gammeldags charm med stor trädgård... (som jag förstås skulle missköta)

Eleonora sa...

Oj så trevligt du skriver och berättar. Det måste ha varit en riktigt trevlig och intressant resa du gjort och fått denne nye bekantskap. Man vet verkligen så lite (för att inte säga "inte någe") om sina medpassagerare.

Det är ett mysigt hus familjen bor i. Många områden i Stockholms närhet har just sådan bebyggelse. Så det kan vara var som helst. Tex Enskede, Sollentuna, Bromma ...

Sköt om dig och varm kram

Grekland nu sa...

Känner igen mej själv precis i hur jag letar i bussen efter en egen bra plats och hur jag liksom bedömer folk från utseendet...Men oj vad fel man kan ha ibland! Roligt att läsa om ditt buss-sällskap!

aurorabuddha sa...

Man kan aldrig veta nar man traffar pa en Buddha. Vilken harlig historia! Du gjorde nog att hans resa blev trevlig! :^*

Musikanta sa...

Bloggblad:
Huset påminner mycket om det hus som jag växte upp i i Kn-n i Norrköping. Förmodligen därför jag tycker så mycket om det.

Alla trädgårdar i det området är mer eller mindre misskötta (folk som bor där jobbar jämt och har inte tid) så det hade inte gjort något...

Musikanta sa...

Eleonora:
Tack för rara ord! Varje människa är unik och har sin intressanta historia, trots att utseende och beteende kanske inte alltid stämmer överens med vad vi anser vara normalt och välanpassat i vårt samhälle. Men visst har man sina fördomar...
Varm kram tillbaka

Musikanta sa...

Aurorabuddha:
Roligt att du tittade in! Jag kan tala om att jag hade lika trevligt som han i så fall. Resan gick så fort att jag inte ens hann titta ut genom fönstret...

Musikanta sa...

Grekland nu:
Just den här typen av män - lite ovårdade, tobaksdoftande och öldrickande har man ju ofta sina fördomar om. Det är ju inte en sådan man spanar in direkt och går och sätter sig bredvid...

Men jag hade säkert en mycket trevligare resa än om jag satt mig bredvid en prydlig och snäll dam i min egen ålder, vilket jag givetvis hade gjort om det hade funnits någon sådan i bussen...

Marianne sa...

Haha, ja skenet kan bedra! Påminner mig om en liknande händelse på någon flygplats i världen. Fullproppad restaurang, men jag hade ett eget tvåmansbord och satt och läste till maten. Gåendes kommer veckans slashas - med sikte rakt på mitt bord. Klart jag inte kunde neka när det var fullt överallt. Men markerade att jag LÄSER och vill inget annat. Det struntade han högaktningsfullt i och pratade på. Nu minns jag inte, men han var någon rik australiensare, också med en massa företag, och det slutade med en trevlig stund och att han bjöd på lunchen!

Musikanta sa...

Marianne:
Jag tror att vi svenskar är speciellt rädda för sådana här spontana kontakter. Vi är rädda för att tränga oss på, för att folk ska ta illa upp, för vadå egentligen... Det kan ju inte hända så mycket på en fullpackad flygplats t.ex.

Att en främmande man slår sig ner vid en dams bord behöver ju inte nödvändigtvis betyda att han tänker fria eller komma med skamliga förslag haha...

Eleonora sa...

Sänder en kram till dig denna fredag och hoppas att du ska få en riktigt skön och fin helg. Hoppas du ska göra något vederkvickande och kul. Kram som sagt!

Musikanta sa...

Eleonora:
Vi håller på att riva vårt kök - därför bloggtorka...
Tack för att du tittar in ibland i alla fall! Som du förstår blir helgen kanske inte så skön och vederkvickande som du önskade mig... Dessutom ska jag ha mässa kl 10 (!) i morgon.
Men jag är tacksam för kramen - den behövs verkligen. Jag återkommer med bloggen och bloggläsandet när allt har lugnat ner sig. Varm kram tillbaka!