torsdag 14 januari 2010

Tess of the D’Urbervilles

Såg sista delen av Tess of the D’Urbervilles i går kväll. Har den i pocketupplaga med 510 sidor på engelska men har inte kommit mig för att läsa den än. Efter att ha sett sista avsnittet tror jag inte att jag någonsin kommer att göra det.

Någon ledsammare historia har jag sällan upplevt. Kanske att den har blivit så uppmärksammad eftersom ”it challenged the sexual mores” på Hardys tid, som jag läste på Wikipedia. Och för att hon var en symbol för den trofasta och renhjärtade kvinnan som stod så högt i kurs under den victorianska tiden.

Gemma Arterton, som spelar Tess. Bilden från nätet.

Det är elände från början till slut. Pappan super, hon blir våldtagen, hennes barn dör, hennes make överger henne när han får veta att hon har fått ett barn och hon får slava under en uppsyningsman som är helt omänsklig. På det gods som ägs av den adelsman som gjort henne gravid. Till slut mördar hon honom och det hela avslutas med att hon blir hängd. Innan dess har dock hennes förlupne make kommit tillbaka och fått förlåtelse.

Fast när jag fortsätter att läsa vad Wikipedia skriver, förstår jag i alla fall att det är BOKEN jag ska läsa och inte bara nöja mig med att titta på TV. Det väsentliga som Hardy ville ha fram måste framför allt finnas där och inte i TV-avsnitten. Men som sagt, en sorglig historia är det.

8 kommentarer:

Bloggblad sa...

Jag undrar vad det är som gör att många gillar såna här sorgliga öden... tycker att den ena boken efter den andra handlar om hemska barndomsupplevelser.
Jag har inte sett Tess på tv eller läst - men jag har ingen längtan att göra det.

Är det samma drift som gör att Lyxfällan blir poppis? Man kan njuta lite mer: så där har jag inte det i alla fall...

Eller är det tacksamhetskänslan över att man har det bättre som lyfts fram?

Eleonora sa...

Jag har inte sett Tess på TV och efter din sorgliga beskrivning är jag glad att så inte blev fallet. Det finns tillräckligt mycket pågående elände på vår jord ändå.

Inte heller vill jag se "skjuta" eller krigsfilmer. Det har under hand blivit för många. Om det är en dokumentär - OK.

Ha det så gott och kram

Musikanta sa...

Bloggblad:
Den här boken är en engelsk klassiker och hörde till de böcker man borde ha läst på engelskakursen på universitetet. Så det var därför jag följde serien, för att "bilda" mig i någon mån.

Men att den var så oerhört sorglig visste jag inte. Men den var ett inlägg i könsrollsdebatten på den tiden förstår jag. Ungefär som idag i vissa länder där kvinnor stenas för att de varit med om en våldtäkt.

Musikanta sa...

Eleonora:
Jag tror, som jag skrev ovan, att det var meningen att människor skulle bli upprörda över det oerhört grymma öde som drabbade Tess. Trots att hon var helt oskyldig - men som sagt, inte är det någon munter historia.

Jag ser heller aldrig på krigsfilmer. Det räcker med det man läser om i tidningarna. Fast jag läser gärna deckare - kanske för att man vet att det är påhittat. Det är mest pusslandet för att fånga in mördaren som är spännande.
Varm kram/M

Evatina-beth sa...

Jag läser gärna deckare och det är väl för att det är påhittade historier. Att läsa om allmänt verkligt elände kan ofta kännas tungt. Det räcker ju med att man läser tidningen.
Receptet på soppan finns på ICA.se sök på "Potatissoppa med palsternacka och färskost".

Musikanta sa...

Evatina-beth:
Hålelr helt med dig! Har just läst ut en deckare av E. George på över 600 sidor - spännande hela tiden.

Tack för tipset om soppan.
Kram/M

Bloggblad sa...

Jag läste engelska för över 30 år sen, förmodligen har litteraturlistan förnyats en del sen dess... med Tess... (Åh, det blev ju nästan lite roligt där!)

Musikanta sa...

Bloggblad:
Du är en oförbätterlig rimsmidare, haha. Tess D.... är på 510 tättskrivna sidor Pocket, så jag tror inte det var något för oss lärarkandidater överhuvudtaget. Den låg nog mer åt trebetygshållet.