lördag 22 november 2014

1029 Lördagstema - Det allra svåraste...

Det är fortfarande Spanaren som står för lördagstemana i november. Den här veckan vill hon att vi ska skriva om DET ALLRA SVÅRASTE. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i min blogg.

Det allra svåraste som hänt mig i mitt liv väljer jag att behålla för mig själv. Men det finns annat som är det allra svåraste som hänt mig som inte är fullt lika traumatiskt. Till exempel att försöka lära mig det allra svåraste språket. Eftersom min pojkvän i tonåren hade en kusin som var framstående sinolog och gift med en kinesiska talade pojkvännen om för mig att det allra svåraste språk som fanns var kinesiska.


Om man är barn i Kina får man inte rita hur man vill i skolan. Den här boken lär barn på lågstadiet hur man ska rita. Böckerna som jag tagit bilderna ur har jag själv köpt under mina vistelser i Kina. (Bilderna går att klicka större.) 


Så här ska man göra för att rita en uggla, en svan och en häst. Pappret i ritboken är väldigt tunt, därför syns följande sida igenom till en del.

Nu över sextio år senare är jag fortfarande böjd att hålla med pojkvännen. Yngsta dottern Mirren började läsa kinesiska i Lund samtidigt med att hon läste ekonomi. Det hade hon nytta av när hon skrev sin doktorsavhandling om Volvo lastbilar i Kina. Här har jag berättat om disputationen.

Vi var många gånger i Kina och hälsade på när hon både arbetade och forskade på Volvokontoret i Peking. Det var roligt att ha henne med som tolk, framför allt när man skulle pruta på marknaderna. När hon kom hem igen tyckte hon att också vi, hennes föräldrar, borde försöka att lära oss lite kinesiska och anmälde oss till en nybörjarkurs på Linköpings universitet om tolv lektioner.


Att skriva kinesiska tecken är en hel vetenskap i sig. Det är viktigt att man håller pennan/penseln rätt och att man skriver tecknen i exakt samma ordning hela tiden. Tecknet måste sitta i ryggmärgen. Det gör det inte förrän man skrivit det flera hundra gånger.

Jag har en fil. kand. i engelska och franska som jag tog efter att jag gått i pension och jag talar tyska hjälpligt. Jag har även varit med i studiecirklar i italienska och spanska - fast med mindre framgång. På spanskkursen träffade jag Kent, min man, så det var ju en stor framgång i sig, även om vi senare aldrig pratat ett ord spanska. Jag läste också latin på gymnasiet. Jag borde alltså även kunna lära mig lite kinesiska, trodde jag.


Det är inte bara viktigt att strecken kommer i rätt ordning. De måste vara vackra också.

Men, det visade sig vara helt omöjligt för mig. Kent var något bättre än jag. Jag pluggade på läxan och skrev samma tecken minst hundra gånger varje dag, men nästa vecka när jag skulle lära mig en ny läxa hade jag helt glömt den gamla. Uttalet är dessutom väldigt konstigt för en västerlänning - många ljud finns inte alls i svenskan, som t.ex. något som låter som "schrrr" med lite knorr på.




Det här är en övningsbok som barnen ganska snart får börja med. Först får man fylla i strecken i de rutor som det fattas streck i. Sen får man skriva tecknen i rutorna under. Om man ska kunna skriva och läsa cirka 2000 tecken, som det fordras för att man ska kunna läsa en tidning t.ex. måste man börjar tidigt! Här står tecknet också skrivet på pinyin bredvid.

Kinesiskan har dessutom fyra ton-accenter, som ibland ändrar sig beroende på vilket ord som kommer efteråt. Vi har ju bara två som i tomten (med skägg) och tomten (omkring huset). Om man säger fel på tonen i kinesiskan blir det helt andra ord. Det säger sig själv att man inte kan vara omusikalisk om man ska läsa kinesiska. I Mirrens klass hade alla, som var kvar efter att hälften slutat efter första lektionen, sjungit i kör eller var åtminstone intresserade av musik.

Mirren gick omkring länge och kallade sin svenska stränga professor för "vilddjuret" när hon pratade med sin kinesiska lärare om honom. Det var bara en enda accent-ton som skilde ordet från ordet "lärare". Eftersom denne kinesiske lärare inte gillade den svenske professorn, brydde han inte om att rätta henne förrän långt senare...


Sådana här övningsböcker finns det massor av. Denna är mer avancerad eftersom det inte står precis i vilken ordning strecken ska skrivas. Numera läser man från vänster till höger som vi gör men strecken skrivs vågrätt från både vänster och höger och lodrätt uppifrån och ner. Jag tror inte att man någonsin skriver ett streck nerifrån och upp?

Som väl är finns det ett hjälpalfabet med latinska bokstäver som heter pinyin som de kinesiska barnen också får lära sig från allra första början. Här kan man läsa om det i ett tidigare inlägg som jag skrivit.

I Linköping började vi med stycken som mest innehöll pinyinskrift men redan den första lektionen ersattes några kinesiska ord med tecken, som vi skulle lära oss skriva tills nästa gång. Strecken i tecknen måste skrivas i exakt samma ordning varje gång så att det så småningom sker helt automatiskt. Det räcker inte att man skriver tecknet tio gånger, inte heller att man skriver det hundra gånger. För mig spelade det ingen roll hur många gånger jag skrev tecknen, jag kom inte ihåg dem från ena dagen till den andra i alla fall.



Här är ett försök att förklara varför tecknet ser ut som det gör. Bilden från en engelsk-kinesisk nybörjarbok. Idag finns det bra nybörjarböcker på svenska.

Jag kunde min läxa till varje vecka, men efter ett par dagar hemma var allt borta. Naturligtvis la jag inte ner så mycket tid på min kinesiska som jag borde har gjort, men det hade säkert inte hjälpt särskilt mycket i alla fall. När det inte finns någonting i språket att hänga upp sig på utan när alla ord är helt främmande, både till uttal och stavning, är det inte lätt att komma ihåg dem. Mirren var mycket flitig när hon läste kinesiska, hon skrev oändliga sidor med tecken och hade med sig en skokartong med pappbitar där det stod ett kinesiskt ord på ena sidan och den svenska översättningen på den andra som hon vände på när hon åkte tåg t.ex.


De här tecknen var några av många som jag trälade med varje vecka när vi läste kinesiska, Kent och jag. Här står det precis i vilken ordning man ska skriva strecken. Jag kommer inte ihåg något av dem nu. De tidigaste övningsböckerna i den kinesiska skolan har alla de här rutorna, som är indelade i nio smårutor.

Därför tycker jag det är ganska absurt när jag hör att en del skolpolitiker anser att man bör införa det kinesiska språket redan i grundskolan. Det tyder bara enligt min mening på att de inte har den ringaste kunskap om detta språk. Jag undrar hur den nutida svenska tonåringen är funtad som kan höra skillnad på de fyra tonaccenterna direkt eller sitta timma ut och timma in och skriva kinesiska tecken.

Det skulle kanske vara skillnad om man introducerade språket först på gymnasiet. Där finns det säkert många språkbegåvade ungdomar som dessutom är envisa och tålmodiga. För de egenskaperna måste man också ha för att kunna lära sig kinesiska - det är jag helt säker på.


Så här ser en av de många hundra sidor ut som Mirren skrev när hon läste kinesiska.

18 kommentarer:

Eleonora sa...

Käraste min fina vän!
Oj vad jag blir imponerad av detta inlägg!! Så intressant och givande och mycket förklarande. Hade ingen aning om att det kinesiska språket var så svårt och krävande. Du och Kent har verkligen varit duktiga och ambitiösa som försökt er på att studera språket.

Så fint att du sparat alla era skrivböcker. Kanske kommer Mirren ihåg mer eftersom hon ju bodde i Kina under viss tid. Men även för den mest ambitiösa och intelligenta personen, tycker jag det här låter som abrakadabra.

Ha en mycket god och fin helg och kram till dig och Kent.
Eleonora

Ingrid sa...

Kinesiska ska jag absolut aldrig försöka lära mig, det inser jag alldeles klart efter ditt inlägg. I och för sig har jag aldrig haft några funderingar åt det hållet heller.
Det räcker så bra med det lilla jag ännu kommer ihåg av italienskan, som jag har haft stor glädje av.
Trevlig helg!
Kram, Ingrid

Äventyret framtiden sa...

Att kinesiska är svårt har jag förstått och att man lätt kan få till ett annat ord bara med att uttala det lite grann fel har jag hört talas om. Kul det där med vilddjuret :).
Ett fantastiskt fint inlägg om något som kan vara det allra svåraste. Tack Ingrid!
Kram

Musikanta sa...

Eleonora:
Det är inte lätt för en västerlänning att lära sig läsa och skriva tecknen på några år. Barnen i Kina börjar ju med detta redan i första klass i skolan. Dessutom är ju uttalet också jobbigt eftersom det är så många ljud som inte finns i svenskan.
Kram från Ingrid som önskar dig en skön och trevlig helg och VILSAM!

Musikanta sa...

Ingrid:
Jag gick i en studiecirkel i italienska för några år sen, men det räcker inte med en lektion i veckan under en termin för att man ska lära sig språket något så när. Man måste ju helst vistas i landet också så att man hör det talas.

Din svärson bor väl här nu så att du får träna att prata med honom så att du inte glömmer bort detta vackra språk!
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Pettas:
Roligt att du uppskattade mitt inlägg. Jag skrev det mest som ett inlägg i debatten om att införa kinesiska som ett ämne i grundskolan :-).

Det går inte bara att skylla på att det beror på att man är äldre som det är svårt. Man måste nog vara väldigt motiverad för att lära sig språket och det är man nog inte förrän man börjar i gymnasiet och funderar på vad man ska ägna sig åt för yrke senare i livet.

Det är en klar tillgång i yrkeslivet om man talar kinesiska, eller mandarin som det är är frågan om.
Kram från Ingrid som önskar dig en skön och trevlig helg.

Anki sa...

Ojojoj... det här var ett intressant inlägg! Kinesiska språket är nog absolut inget för mig, som varken är musikalisk eller språkbegåvad. Beundrar din och Kents ambition att lära sig!
Önskar dig en fin avslutning på helgen!
Kram

Musikanta sa...

Anki:
Jag har alltid tyckt att kinesiska (mandarin) var intressant, men trots både musikalitet och en viss fallenhet för språk var det stört omöjligt! Som väl är MÅSTE jag inte lära mig det.

Tänker ibland på vår nya svenskar som däremot MÅSTE lära sig svenska som kan ligga så långt ifrån deras modersmål - helt andra bokstäver som de arabiska och slaviska språken - för att kunna integreras i det svenska samhället. Det måste vara oerhört för många av dem! Och ändå tycker vi att svenska, det borde dom lära sig få fort som möjligt!

Kram från Ingrid som strax ska åka och spela i sjukhuskyrkan.

Klimakteriehäxan sa...

Nog för att jag har tänkt att det hade varit fantastiskt att kunna kinesiska - men närmare än så har jag aldrig kommit. Skitsvårt. Beundrar din dotter!

Karin sa...

Underbart informativt inlägg! Visst är det synd att kinesiska ska vara så svårt. Man får ju lust att lära sig språket bara för att tecknen är så vackra.

Intressanta instruktioner för hur man ska hålla penseln när man skriver.

Musikanta sa...

Aina:
Jag tyckte också att det hade varit kul att kunna lite kinesiska, i synnerhet när vi var där en gång när inte Mirren var med. Fast det är faktiskt vissa saker i livet som man får inse att man inte klarar. Men det är svårt!
Ingrid

Musikanta sa...

Karin:
Det är faktiskt ganska roligt att skriva tecknen, köp dig en nybörjarbok så står det hur man gör. Du är ju duktig på att teckna så du kanske skulle ha lättare än jag att lära dig. Det viktigaste är ju att man skriver tecknen i EXAKT samma ordning och från EXAKT samma håll varje gång.
Ingrid

Anonym sa...

Men ojoj, så imponerad jag blir av dig.
Helt otroligt vad du kan och så "beläst" och duktig du är.
Det är knappt att jag, en liten enkel bondflicka med bara 7-årig skolgång vågar kommentera hos dig. Visserligen har jag skrivit en bok, men det skäms jag nästan för då jag läser detta.
Hur i all världen, tänker jag, kan man lära sig kinesiska på lite äldre dar. Det är ju ett enormt svårt och "bakvänt" språk.
Inlägget här måste jag läsa flera gånger, helt suveränt och mycket berikande.
Varm och tacksam kram till dig från Wiolettan.

Musikanta sa...

Wiolettan:
Välkommen hit igen. Det var ett tag sen du visade dig i bloggosfären.
Kul att du har skrivit en bok - spännande! Det måste du berätta om.

Anledningen till att jag rabblade upp alla mina eventuella språkkunskaper var den att jag bara ville försöka få fram att det inte BARA kan bero på åldern att det är saker man inte kan lära sig, som så många förfäktar.

Du själv skriver ju det i din kommentar "hur kan man lära sig kinesiska PÅ GAMLA DAR". Jag tror inte det är så mycket i huvudet som det sitter som i rumpan. Som tonåring hade det säkert varit lika helt oöverstigligt för mig som idag.

För övrigt lär man sig precis lika mycket i "livets skola" som i den vanliga - det är ju du själv ett levande bevis på :-).
Kram från Ingrid

Spanaren sa...

Hade för mig att jag hade kommenterat hos dig men så var det nog inte ;.)
Impad flera gånger om vad du kan. Svårt och kanske det allra svåraste eller ...
Ha en bra dag/kram

Musikanta sa...

Spanaren:
Du ska inte vara det minsta impad. Jag kan lite allt möjligt om en hel del - det är väl därför det aldrig har blivit något ordentligt av mig. Men jag har haft roligt under tiden.

Som sagt, någon kinesiska förutom Ni hao (goddag) och zai dien (adjö) kan jag inte :-).
Kram

Anonym sa...

Imponerande att ni trots allt gav er in i kampen med både tal och skriftspråket. Själv hade jag ju också fasta planer om att läsa mandarin på universitet i Bejing. Detta efter att alltid varit intresserad av Kina och spenderat en sommar resande runt i landet. Jag skulle bara åka en sommar för att jobba i Grönland först. En sommar som förlängdes med ett år (året då jag egentligen skulle ha varit i Bejing) och tillslut blev till 10 år. Fast kanske lika bra det, språket hade kanske varit en för stor nöt att knäcka, men vem vet. Ett är dock säkert, hade jag valt Kina före Grönland hade mitt liv sett helt, helt annorlunda ut i dag.

Musikanta sa...

Bejla:
Ja, fast om jag hade vetat att det skulle varit så svårt hade jag nog inte ens försökt. Det går inte att sitta och läsa en timme om dagen och tro att man ska lära sig språket...

Intressant att höra att du har rest runt i Kina en hel sommar. Det är ett spännande land - jag hade gärna rest tillbaka idag och sett hur Beijing hade förändrat sig sen jag var där 2009. Det går ju så fort allting där.

När du ser på din fina och söta son måste du väl i alla fall tänka att det nog var meningen att du inte skulle bo i Kina, eller? :-)
Kram från Ingrid