söndag 9 augusti 2015

1147 Byrums raukar

Så var då bloggpausen slut och jag har återvänt till Mogata med minnen från några härliga men omtumlande dagar på norra Öland tillsammans med Mirrfamiljen. Kent var med de två första dagarna och eftersom han inte sett Byrums raukar föreslog jag en utflykt dit på tisdagen vilket visade sig ödesdigert för min sinnesfrid.


Casimir, Lissan och Caspar på väg upp på den högsta rauken. (Bilderna går att klicka större.)

Minnet är kort i den här åldern och jag kom inte ihåg hur högt det var och hur rädd jag var för fyra år sen när de små barnbarnspojkarna skuttade upp och ner för raukarna. HUR kunde jag glömma det? Casimir var då fyra år som Clarissa är idag och Caspar var bara två år. Här har jag skrivit om det.


Casimir beundrar utsikten från toppen på högsta rauken.

Jag kom bara ihåg att det var en enastående naturupplevelse och unnade verkligen Kent att också få se detta. Raukarna var ännu högre och hemskare än jag kommer ihåg och när lilla Lissan skulle klättra upp till toppen på den högsta rauken var jag tvungen att gå därifrån. Det ilar fortfarande i benen när jag ser på bilderna. 

Förhoppningsvis var raukarna längst bort i bilden inte fullt så höga och branta som de tidigare. Kent beger sig själv på en upptäcktsfärd med kameran i handen.

Efter en stund tröttnade Mirren på min jämmer och tog med sig alla barnen ett stycke bort där raukarna förhoppningsvis inte var så höga och branta. Efter att de hoppat och skuttat färdigt där återvände de för att bada och äta mellanmål. En sten föll från mitt bröst när alla barn och vuxna hade satt sig i bilen för att åka hem. 

Det är ganska djupt ner till vattnet men nu är åtminstone föräldrarna med.


Det var på toppen till den vänstra rauken som Casimir stod och dit alla barnen klättrade upp.


Lite kallt i vattnet trots den soliga dagen.


På vägen hem åkte vi förbi stället där folk har roat sig med att bygga torn av stenar. Det blev nästa dags utflyktsmål sedan jag förvissat mig om att det inte var särskilt brant ner till vattnet. 

Uppdatering: Det här kortet tog Mirren när jag valde att gå bort för att jag inte vågade stanna kvar. Kanske inte så underligt att jag var rädd...




22 kommentarer:

Pettas sa...

Ljuvliga bilder, ljuvliga vyer även om jag förstår att det kändes pirrigt för dig. Vi är ju kycklingmammor i grund och botten...och i all synnerhet när det handlar om barnbarnen.
Ha det gott på alla sätt!

Gerd ♥ sa...

Åh, vad härligt att se dessa raukar igen! Första gången jag såg den var 1997 ihop med min Sigge.
Javisst är de höga, och med många småbarn, så. Pirrigt. Men barn har bra balans.
Söndagskram, Gerd

Bloggblad sa...

Det är värre att vara mormor än mamma, jag var inte alls lika hispig när mina barn var små, som jag varit med L.

Birgitta Malmstedt sa...

Roligt att du är igång igen. Förstår din oro för barnbarnen.
Hälsningar
Birgitta

Vi i Kasperian sa...

Underbara dagar du tycks ha haft - men nog förstår jag din frustration!! Men härliga är dom, barnungarna!

Hanneles bokparadis sa...

Underbara bilder! Kanske åkte jag förbi när du var där...

tant Hannele sa...

(mina barn klättrar i berg, du borde ha testat att klättra tillsammans med dem)

Musikanta sa...

Pettaskarin:
Ja, när det gäller barnbarnen är det värre än vad jag kommer ihåg det var med de egna. De bryr ju heller inte sig särskilt mycket om vad mormor tycker :-).
Ha det gott själv!
Stor kram från Ingrid

Musikanta sa...

Gerd:
Vad jag blir glad när du skriver att barn har bra balans. Mina barnbarn har det definitivt och även en hel del av de andra barnen som var där och klättrade. Men det var INGEN som klättrade högst upp utom mina barnbarn när jag var där i alla fall.
Roligt att du fick återuppliva gamla minnen med de här bilderna.
Måndagskram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad:
Nej, jag kommer inte ihåg att jag var särskilt ängslig när det gällde mina egna barn heller. Det kanske var tur det.

Musikanta sa...

Birgitta:
Tack för rar kommentar. Skönt att någon förstår att jag var så orolig. Varken barnens mamma eller pappa var det i alla fall. Å andra sidan vet de att barnen är duktiga på att klättra och har än så länge aldrig fallit ner någonstans och slagit sig.
Ingrid

Musikanta sa...

Berit:
Ja, det är svårt att förmedla den glädje som de utstrålade när de fick klättra så högt upp som det gick. Men jag ska nog inte följa med någon mer gång på utflykt dit.

Musikanta sa...

Hannele:
Synd att jag inte visste det. Men stannade du inte då?

Musikanta sa...

Hannele:
Haha, jag har nog med att gå i trappor. Barnen har definitivt bättre balans än jag!

Hanneles bokparagdis sa...

(det var natt och en stor produkttanker stannar inte...)

Musikanta sa...

Hannele:
Vi var ju där på dan förstås :-). Vad gjorde du på en produkttanker?
Ingrid

Tove Olberg sa...

Helt fantastiska bilder . men mer än nervkittlande nog ... ajaja - så är livet slåpp de så fria det går så de lever när de lever ... inte så lätt!
kram

Anna/notonmusic sa...

Det får mig att min as mina egna barns kommentarer och skillnad på vad man får göra hemma och vad man får göra hos farmor och farfar. Hos farmor och farfar fick man äta strössel ur dockservicen, det fick man INTE hemma. Hemma fick man klättra och klänga och balansera - det fick man INTE hos farmor och farfar för då fick de nästan hjärtstillestånd. Jag har inga barnbarn men tror att jag skulle få hjärtstillestånd om de balanserade på raukar. Det återstår att se. Underbart härliga bilder med barnen och havet! Förstår att du har haft det toppen. (Utom vid raukarna då :-) Kram

Ölandsvindar sa...

Jag förstår precis! Jag har hjärtat i halsgropen när mina barnbarn i 20-årsåldern hoppar omkring där.
Kram /Kerstin

Musikanta sa...

Tove:
Nu fick jag höra av Mirren att raukarna dit hon och barnen gick bort till för att slippa mormors gnäll och oro var MINST lika höga. Vilken tur att jag inte gick med! Men Mirren var inte det minsta orolig, de har ju varit där många gånger tidigare och hon vet att barnen har väldigt bra balans och är försiktiga. Inga raukar mer för i år som väl är i alla fall.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Anna:
Nej, hade jag varit ensam med barnen hade de INTE fått klättra på några raukar. Det räcker med att Lissan klättrar högst upp på lekparkens klätterställning som är tre-fyra meter hög. Jag är jätteorolig trots att Mirren försäkrar att den är gjord så att ingen kan trilla ner direkt på marken utan att det finns rep som tar emot. Däremot försöker jag följa reglerna för godis-och kakätande som Mirren satt upp. Mest som självbevarelsedrift eftersom de annars inte äter lunch och middag ordentligt. Men visst är man mycket räddare som farmor och mormor än som mamma.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Kerstin:
Du vet hur maktlös man känner sig! Det bästa är att gå därifrån. Fantastiskt att det håller i sig med klättringen så länge i alla fall. Jag hade hoppats att det skulle vara övergående...
Kram tillbaka från Ingrid