fredag 28 april 2017

1416 Klostret där Blanquetten föddes.

Förutom La Cité i Carcassonne är klostret Saint-Hilaire i byn Saint-Hilaire ett av de främsta turistmålen i regionen Langedoc-Roussillon. Det var här munkarna skapade det första mousserande vita vinet genom att avbryta jäsningen innan vinet tappades på flaskor. Blanquette betyder "det lilla vita" på occitanska, som fortfarande talas av ett fåtal i regionen.

Den lilla byn Saint-Hilaire domineras av klostret som grundades redan 835. I ett edikt utfärdat av  kejsaren Ludvig den fromme gav man benediktinerorden tillåtelse att bygga ett kloster.   Murarna som omger klostret är det enda som återstår från den tiden.


Kent, Anna och Jörgen på väg till det medeltida klostret Saint-Hilaire i Saint-Hilaire. (Bilderna går att klicka större.)


Kristus på korset välkomnar oss.

Uppfinnaren av champagnen har felaktigt ansetts vara benediktinermunken Dom Pierre Pérignon
som också betytt mycket för utvecklingen av det mousserande vinet med det övergripande namnet champagne. Men det var i klostret i Saint-Hilaire som han fick receptet till detta vin av benediktinermunkarna under en resa från Spanien till norra Frankrike. Det är belagt att han vistades i Saint-Hilaire under en tid i mitten eller slutet av 1600-talet.

Det berättar guiden för oss i entrén till klostret i Saint-Hilaire, som ligger några mil öster om Limoux.   Han avslutar med att säga att vi inte ska bli förskräckta över några av de oanständiga målningarna i taket i abbotens våning. Vi försäkrar honom att vi inte är så pryda och med detta släpper han in oss i klostret för att vi själva ska kunna strosa runt i lugn och ro.Vi är de enda turisterna denna dag och kan fotografera helt fritt.


Korsgången sträcker sig runt hela klosterträdgården. Här susar historiens vindar extra starkt och det är inte svårt att föreställa sig att munkarna tog sin tillflykt hit när hettan på sommaren blev för stark. 

Den vackra korsgången med sina valv och pelare byggdes redan på 1300-talet. Den blev upptagen i listan över historiska monument 1846.


De äldsta delarna av klosterkyrkan - Notre-Dame-de-l'Assomption byggdes i slutet av elvahundratalet och i början av 1200-talet. 

Vi börjar vår sightseeing med att se oss om i den underbart vackra klosterkyrkan som idag även används som församlingskyrka. Det äldsta föremålet som har bevarats från 1100-talet är den helige Saturninus sarkofag.

Saint-Saturnin/us skickades som missionär till Toulouse under det första århundradet. När han vägrade att avsäga sig kristendomen och tillbe bilderna av de romerska gudarna som de hedniska prästerna höll framför honom, nekade han envist. Därför dömdes han att bindas vid en tjur som släpade runt honom i staden Toulouse tills repet gick av. Då var han förmodligen död för länge sedan. Mer om martyren och helgonet Saint Saturnin/us kan man läsa här.

Absiden, den halvrunda utbyggnaden som avslutar altarrummet i de medeltida kyrkorna, är också från samma tid. Kyrkan har vackra glasmålningar och många reliefer på sina väggar.


Absiden i Saint-Hilaire med sina vackra glasmålningar.


Ett kapell helgat åt jungfru Maria. Kent tog fotot.


Den Helige Saturnins sarkofag från 1100-talet. Kent tog fotot.


Det finns mycket att titta på i kyrkan och Kent fotar flitigt. Jörgen, Kent och Anna är med på bilden.


Här står Saint-Hilaire själv staty med mitran på huvudet och kräklan i sin hand. Han var en lärd man och eminent författare och försvarare av kristendomen i mitten på 300-talet. Han var också biskop i Poiters. Det är han som gett byn och klostret dess namn. 

När vi sett oss mätta på allt som fanns i den vackra klosterkyrkan går vi upp för trappan till grottorna, där det det berömda mousserande vinet började framställas i början på 1600-talet.


Trappan, som leder upp till förrådsutrymmena grottorna och dormitoriet där munkarna bodde och sov. 


Anna poserar framför ingången till vinkällarna och grottorna.


Här gör man reklam för
Blanquetten.


Nere i en av grottorna. 

Efter det besöket är vi väldigt nyfikna på hur taket med de oanständiga bilderna i abbotens våning ser ut. Dessa är bara några få men de och övriga bilder, som pietetsfullt restaurerats, är så överväldigande i all sin prakt att det förtjänar ett eget inlägg. Jag återkommer till denna sal och detta tak i ett senare inlägg.

Här är länkar till mina tidigare inlägg om vår resa till Limoux i södra Frankrike:
Fredagsmarknad i Limoux
Basilikan Saint-Nazaire i Carcassonne
Carcassonne
Shoppingrunda på Leclerc
Utflykt till Limoux

måndag 24 april 2017

1415 Jubileumskonsert med Söderköpings Storband

Gårdagen bjöd på en härlig musikupplevelse i Salong Ramunder i Söderköping. Det var Söderköpings Storband som firade 40 år med en jubileumskonsert. Konserten var en musikalisk resa genom tiden från 1977 när Hans Nordmark startade bandet tills idag. Mats Huddén från Östgötateatern var konferencier och bidrog även med sång i bland annat New York, New York, känd som en av Frank Sinatras största succéer.

Alla bilder i inlägget har Kent tagit eftersom jag hade fullt upp med att spela in några av låtarna. Bilderna går att klicka större.


Hans-Åke Landqvist, trumpetaren som är tvåa från vänster i sista raden, var med redan när bandet startades 1977. Efter en längre tids frånvaro är han nu tillbaka. Ewa Fellnert på barytonsaxofon är den enda kvinnan som är med i bandet. 

Mats Huddén pratade trevligt och engagerat och lockade till många skratt. Han förde också hela tiden en dialog med musikerna i bandet. Söderköpings Storband startades 1977 av den dåvarande musikledaren i Söderköping, Hans Nordmark. Den första storbandskonserten hölls i december samma år.


Salong Ramunder var fullsatt -  så när som på åtta platser - av en mycket entusiastisk publik.

Från början hade bandet endast 7 låtar på sin repertoar. Den består för övrigt av traditionell storbandsjazz från 1930 - 40 - och 50-talet. Man försöker bevara musiken från de kända amerikanska orkestrarna som t.ex. Glenn Miller, Count Basie, Benny Goodman och Duke Ellington. Men kvällen bjöd också på roliga arrangemang av Under Blågul Fana och Vingåkersvalsen i fyrtakt. Det var låtar som stod på programmet när storbandet gästade Polen och Lettland vid flera tillfällen.

Lovisa Anderson är vokalist i storbandet. Hon har en härlig röst som verkligen passar in i sammanhanget och sjunger både rent och svängigt. Jag spelade in två av sångerna - Polka Dots and Moonbeams och Georgia on my mind som tillhör några av mina favoritlåtar. De går att lyssna på i slutet av inlägget. 


Söta och välsjungande Lovisa Anderson efter konsertens slut. 

En av min ungdoms idoler, Palle Ericson, spelar tenorsax i Söderköpings Storband. Han brukade spela på skoldanserna när jag var tonåring och vi var ett antal tjejer som alltid stod vid scenen och spisade och beundrade honom. Han spelade inte bara saxofon som en gud, han såg ut som en sådan också. Sedan dess har han spelat med de flesta framstående storbandsorkestrar i Sverige. Still going strong svarade han för många saxsolon i konserten. 


Palle Ericson, en av tenorsaxofonisterna i storbandet och en av min ungdoms idoler. 

Redan 1978 hade Söderköpings Storband utökat sin repertoar till 38 låtar som räckte till en hel kväll. Detta år gjorde storbandet sin första utlandsturné till Finland. Det skulle bli många sådana utlandsresor de följande åren, bland annat till Lettland, Polen och dåvarande Sovjetunionen. 

Torvald Gunnarsson - ordförande och musikalisk ledare för storbandet - berättade om en sådan äventyrlig resa till Gdansk där något sorts Sverigehus skulle invigas med pomp och ståt och med inbjudna ministrar. Sist i raden kom det två riddare i rustning. En av dem föll bakåt av den tunga rustningen då han lyfte svärdet, hjälmen åkte av och inuti fanns - till allas förvåning - Leif Pagrotsky.


Torvald Gunnarsson berättar om resan till Gdansk i Polen. Längst till vänster i bild sitter Anders Jansson som varit med i storbandet sedan 1981 och är den som varit med allra längst - halva mitt liv säger han själv.



Lovisa i full aktion. 

Efter konserten pratade jag med Torvald om framtiden. Än är inte fler framträdanden spikade även om diskussioner är på gång. Förhoppningsvis får vi höra storbandet lördagen före midsommar i samband med Dans och Musik på gator och torg i Söderköping. Även en konsert i oktober är planerad med Robban Haglund från Fantastic Four, eventuellt i Flygeln i Norrköping. Vi håller tummarna för att den blir av! 



Lovisa i den gamla jazzstandarden Polka Dots and Moonbeams - Frank Sinatras första stora hit med Tommy Dorsey 1940. Här spelar Torvald ett trombonsolo. Tyvärr slutar låten lite abrupt då jag hade för bråttom av trycka av inspelningen. 



Lovisa i en  av mina favoritlåtare - Georgia on my mind - som, Hoagy Carmichael skrev musiken till redan 1930. Palle har ett saxsolo här. Trummisen Johan Rydberg var också under hela konserten helt fenomenal enligt min mening. Den här sången blev delstatssång för Georgia i USA 1979. 

torsdag 20 april 2017

1414 Fredagsmarknad i Limoux

Varje fredag är det marknad i Limoux. Då stänger man av de större infartsgatorna till torget med tjocka dubbelbommar i järn. De är fastsatta på gatornas väggar och går att fälla ut när det behövs. Beväpnad polis patrullerar också området från tidig morgon tills marknaden stängs vid middagstiden. Här tar man inga risker ens i en så liten stad som Limoux.

(Tidigare inlägg om vår Frankrikeresa till Limoux nära spanska gränsen går att läsa om man klickar på länkarna i slutet av inlägget.)


Det gäller att vara uppe tidigt på morgonen om man ska handla på marknaden eftersom den stänger klockan tolv. (Bilderna går att klicka större.)

Efter en tidig frukost gav vi så oss iväg till marknaden på torget bara några kvarter från vårt hus. Dagen var solig och varm och många hade redan handlat och satt på caféerna och drack öl, kaffe eller ett glas av stadens berömda champagne Blanquette - allt efter tycke och smak. Jag höll mig som vanligt till pressad apelsin.


Skönt i solen på uteserveringarna.


Lite av varje. Är dock inte riktigt säker på vad man skulle ha de små katterna till.


Anna framför ett stånd med många och färgglada tygväskor. I bakgrunden kan man se den (enligt min mening) ganska fula statyn som är målad i en ilsket turkos färg. Förmodligen för att efterlikna koppar som ärgat.

På torget fanns ungefär samma sortiment som man brukar se hemma på marknaderna, bara i lite annorlunda stuk. Anna inköpte en liten matta till ett facilt pris att ha i vardagsrummet. Själv nöjde jag mig med kattväskan från gårdagen i Carcassonne.


Damen som säljer antikviteter har klätt sig rejält. Även om solen är varm är vinden ganska kall.

I flera stånd sålde man konstgjorda blommor. Efter att ha varit på kyrkogården i Limoux och sett Kents bilder från den i Carcassonne förstår jag varför försäljningen av dessa var god. Man pyntar nämligen sina gravar med sidenblommor. Hemma hos Anna och Jörgen fanns också ett antal konstgjorda blommor och kvistar. De köps av många turister som har hus i Limoux och bara är där av och till under några månader om året.


De konstgjorda blommorna är förvånansvärt välgjorda.

Ett kvarter längre bort fanns grönsaksmarknaden med stort utbud av riktiga blommor och grönsaker. Den låg på gatan längs med saluhallen. Vitlök, sparris och kronärtskockor kanske vi inte är vana vid hemma att se i sådan mängd. Sparrisen, som vi smakat tidigare, var enastående mjäll och god och är tydligen mycket uppskattad i Frankrike.


Den här lilla gatan var öppen eftersom grönsaksmarknaden var belägen i slutet. Som synes är det mycket folk som beger sig dit.


Här kunde man också köpa vanliga blommor för utplantering. 


Kent tog den här bilden av ståndet med mängder av sparris och jordgubbar. 


Ingen brist på kronärtskockor här.


Gott om vitlök.

I saluhallen sålde man plantor och sticklingar av allehanda slag. Som jag tidigare konstaterat var det här en utmärkt vecka att vara i Limoux. Jag såg inte till några andra turister än en och annan engelsman, vi och några goda vänner till Anna och Jörgen.


 I saluhallen.


Tillbaka till marknaden på torget. Här kan man se vad ordet "tapetserare" kommer ifrån. Det dröjde ganska länge innan jag visste om att en sådan hantverkare inte var någon som satte upp tapeter. 

Tidigare inlägg om vår Frankrikeresa.

onsdag 19 april 2017

1413 - Basilikan Saint Nazaire i Carcassonne.

Basilikan Saint Nazaire i Carcassonne nämndes som kyrka första gången år 925 e. Kr. läser jag på Wikipedia. Där får jag också veta varför kyrkan kallas för basilika. Sådana byggnader var vanliga under romartiden och användes som domstols- eller butikslokaler. De bestod av ett mittskepp med sidoskepp. Många av de kyrkor som byggdes senare uppfördes i basilikastil.


Sankt Nazariusbasilikan i La Cité i Carcassonne. Kent tog alla bilderna i inlägget. (Bilderna går att klicka större.)

Sankt Nazariusbasilikan, som den tydligen kallas på svenska, i La Cité i Carcassonne, byggdes i sandsten i romansk stil mellan 1100 och 1120. Under åren 1269 och 1330 byggde man till kyrkan i gotisk stil, vilket man kan se bland annat av kordelen eller absiden med sina fantastiska glasmålningar.


Fönstren i absiden.


Fönstren på liten närmare håll.

Orgeln var också en fantastisk skapelse. Den byggdes i slutet av 1600-talet men byggdes senare ut flera gånger. Senast den restaurerades var mellan 1982 och 1985. Då fick den fyra manualer, 40 stämmor och en pedal "à la francaise" (vad det nu kan innebära). Kanske någon orgelkännare som läser detta kan svara? Varje söndag under sommaren ger man gratis orgelkonserter i kyrkan.


En imponerande orgel.

Enligt Wikipedia räknas glasmålningarna i basilikan till de förnämsta i södra Frankrike. Och jag ifrågasätter inte detta. Här nedan bilder på två rosettfönster.





Ett av rosettfönstren over sitter över huvudentrén, men jag vet inte vilket av dem.

Som vanligt i katolska kyrkor fanns det små altarrum på sidorna helgade åt jungfru Maria eller andra helgon.


Sankt Anna, Marias moder, med Maria i knät.


Stormännen som bidragit till kyrkans utbyggnad på medeltiden såg till att de inte skulle glömmas bort. Den här minnestavlan är uthuggen direkt ur sandstenen.


Piéta, Maria med den döde Jesus i famnen. 

Innan vi åkte hem gick Kent ett varv på den intilliggande kyrkogården. Sidenblommor fanns i massor på marknaden i Limoux, som jag ska berätta om i mitt kommande inlägg. När man ser alla konstgjorda blommor på gravarna kan man förstå varför.


Sankt Nazairekyrkogården i Carcassonne. La Cité i bakgrunden.

måndag 17 april 2017

1412 Carcassonne

Ungefär 25 minuter med bil eller knappt en timme med det lilla pendeltåget tar det för att komma till Carcassonne från Limoux. Eftersom Jörgen vet att det nästan är omöjligt att parkera i Carcassonne nära La Cité, valde vi att åka tåg dit. Bara tågresan genom alla vinodlingar och sina fyra hållplatsstopp på vägen var en upplevelse.


Järnvägsstationen i Limoux med Kent, Jörgen och Anna. Lägg märke till att skylten även visar vad stationen heter på occitanska. Många andra skyltar i Limoux hade också occitanska utskrivet på skylten. Vill man veta lite mer om språket kan man klicka här. (Bilderna går att klicka större.)


Det färgglada lilla tåget till Carcassonne där vi bland annat delade avdelningen med fem stora hundar och deras unga mattar och hussar. 

Jag hade sett många bilder på den gamla staden la Cité och borgen som började byggas redan på romartiden och var fylld med spänd förväntan. Då det var några kilometers promenad uppför till La Cité tog vi en taxi dit upp och hann därför inte se så mycket av den ganska stora staden utanför med sina drygt 47 000 invånare.


Det var förvånansvärt få turister den här dagen, veckan före påsk. Anna och Jörgen på platsen framför borgen.


Den berömda Narbonneporten från 1200-talet är enda bilvägen in till La Cité.


Staden  är befäst med en yttre och inre ringmur. Utanför den yttre muren fanns en vallgrav där det numera växer gräs.

Jag läser att La Cité i Carcassonne ligger som tvåa i listan över Frankrikes mest besökta turistmål. Jag är mycket tacksam över att det, den här veckan före påsk, var så få turister. Ingen trängsel någonstans vare sig i affärer, på restauranger eller caféer.


 Smala gränder inne i den gamla staden. 


Här förälskade jag mig i en kattväska - faktiskt den som hänger skyltad till vänster. Lite över 20 euro kostade den men så var det också den enda sovernir jag handlade under hela Frankrikebesöket.


Bal du moulin de la Galette av Renoir.

Inne i kattaffären fanns också ett antal gobelänger med motiv från impressionisterna. De var avsevärt dyrare men inte oöverkomliga. I bakgrunden kan man se bland annat motiv av Van Gogh och Klimt. Kuddfodral med Mirómotiv ligger på bänken.


Jag är glad över min kattväska. Samma som syns till vänster om mitt huvud.

Vi strosade vidare och kom till den fantastiska S:t Nazariusbasilikan som började byggas redan på 900-talet. Den är ombyggd flera gånger men huvudskeppet och sidoskeppen är fortfarande intakta. Den är värd ett eget inlägg som kommer så småningom. På vägen dit hittade vi en butik där man kunde inhandla en byggklossmodell av borgen. Något för småbarnsfamiljen kanske?


Byggklossmodell av borgen med sina båda ringmurar och slottet i bakgrunden.

Jag blev ganska trött efter att vi ätit lunch. Vi hade dessutom bara någon timme på oss innan vi skulle ta taxi ner till stationen igen. (Taxin hade Anna beställt av den taxichaufför som körde upp oss Bra eftersom det började komma fler turister under eftermiddagen.) Därför sparade vi det berömda slottet till ett annat tillfälle.


Inträdet till slottet kostade fem euro så det fick anstå till nästa gång jag förhoppningsvis kommer till Carcassonne.

Anna, som älskar att shoppa, kunde naturligtvis inte låta bli att handla något i tvålaffären. Det luktade gudomligt därinne av alla franska tvålar. Hon köpte tre doftkatter både till badrummen hemma i Limoux och hemma i Tullinge.


Av innehavarinnans tröja kan man se att det, trots den blå himlen, var ganska kylslaget. Det blåste nämligen ganska kallt.


Det var inte heller någon större trängsel på utecaféerna.


På torget i centrum av La Cité finns den stora och mycket djupa brunnen som sörjt för hela stadens vattenbehov under århundranden.


I det här rummet på Hôtel de La Cité Carcassonne lär Churchill och De Gaulle ha suttit och diskuterat freden när andra världskriget var över.


Så här ser La Cité ut från landsvägen. Tyvärr hade vi ingen möjlighet själva att fota därifrån utan bilden har jag hämtat på nätet härifrån. (Bilden finns bakom annonsen.) Den muromgärdade staden är som synes ganska stor.

Tidigare inlägg om Frankrikeresan: